Dessa dagar tar vi oss rakt söderut. Vinden är nordlig och vindrodret styr perfekt. Vädret är sisådär, ganska kallt och molnigt och vi tillbringar den mesta tiden inombords. Det blir rätt tråkigt att sitta där inne tyvärr, men men Baiona hägrar och vi tar gärna detta för det som komma skall.
Vi går vakt om vakt men ibland är det svårt att sova när man försöker göra det. Skepparen sitter vid ett tillfälle på vakt vid navigationsbordet och vaknar när huvudet är halvvägs på väg ner i durken. Som tur är reagerar han tillräckligt snabbt för att undvika en fraktur i skallbenet. Då är man trött. Senare sätter vi äggklockan på 15 minuter så att vakten kan kolla horisonten, AIS’en och radarn och konstatera att där ute finns det ingenting. Vi har sett väldigt få fartyg under överfarten. Endast vid den nordliga delen av Biscaya vid inloppet till Engelska kanalen såg vi något enstaka fartyg. Vi hade kunnat sova båda två hela nätter utan att komma i närheten av något fartyg men det kan man ju inte veta i förväg så det är nog bäst att hålla utkik.
Båten rör sig ganska kraftigt och det är en kamp att laga mat och att få den i sig. Vi sitter vid salongsbordet och hänger över tallrikarna, lutar dessa så att maten håller sig kvar på tallriken och man slevar i sig potatisar och köttbitar. Vi hoppas att detta bordsskick inte är bestående. I vart fall inte när man har gäster, är på restaurang eller är på middagsbesök hos vänner.
Vi var ju inte helt återställda från våra förkylningar innan vi gav oss iväg och skepparen drabbades av ett lätt ryggskott när han vid ett tillfälle skulle sätta spirbommen. Man kan tro att vi blivit hypokondriker när man kollar i ”rännan”. Där har vi lite medikamenter, allt mot hosta, feber och ischias.
Lite fina upplevelser hade vi också. Vi hade en stjärnklar natt eller kanske månklar natt då vi filmade lite. Här har vi den.
När vi närmade oss spanskakusten i nattmörker låg där en mängd fiskebåtar, som gick fram och tillbaka och visade ömsom grönt eller rött ljus. Vi låg bi tills det ljusnade.