Vi kommer fram till Las Palmas och förtöjer vid det som vi tror är en del av receptionsbryggan kl 9 utanför marinakontoret. Vi har alltså gått de 302 distansminuterna från Porto Santo på exakt 48 timmar. Det blir ett snitt på över 150/dygn eller 6,25 knop. Inte så dåligt.
Vi har haft en besvärlig överfart tycker vi. Väldigt gungigt och vi hoppas och tror att detta inte är det normala. Vore det det så, så kommer en framtida Atlantöverfart att bli allt annat än trivsam.
Efter att vi förtöjt och gått upp till hamnkontoret får vi vänta 1 och en halv timme innan det är vår tur. Skepparen är nu så spak att efter en si så där timma säger han till Pia att nu lägger jag mig på golvet och vilar en stund men då börjar turnumren röra på sig igen och han sitter kvar på stolen.
Seglaren före oss i kön har förtöjt på samma pontonbrygga som vi och vi överhör samtalet med hamnfogden. Seglaren får en rejäl bassning för att han har förtöjt där vilket är absolut förbjudet.
När det blir vår tur motar vi Olle i grind och meddelar att vi också ligger på den förbjudna bryggan men när vi kom fanns det tyvärr ingen plats ledig på receptionspontonen så vi var tvungna att lägga oss på den andra förbjudna bryggan. Vi är väldigt ledsna för denna situation.
Jaså är ni från Sverige säger hamnfogden och nämner inte någonting om att vi ligger på fel brygga. Han är hur trevlig som helst och vill gärna besöka Sverige och charma de svenska blonda och blåögda flickorna. Vi höll med om att hans mörka hår och bruna ögon skulle göra succé i Sverige. Kompisen skrattar åt honom. Vi blir strax incheckade och får ett välkomstpaket som tydligen hörde till ARC’en men som blivit över. Vi får detta eftersom det är vårt första besök här. Han meddelar att en ”marinero” kommer att ropa upp oss om ca 15 minuter och visa oss till vår plats.
Eftersom vi nu är i Spanien så räknar vi med att 15 minuter är mer än en kvart men efter 1,5 timma är vi lite hungriga och vill gärna komma till rätta. Skepparen ropar upp hamnkontoret och säger att vi undrar vart marineron tagit vägen. De tror då att vi är på ingång till hamnen och vill ha en plats. Nono vi har väntat vid pontonbryggan. Detta medför en massa tjatter på kanal 11. Habla habla TRUD habla habla TRUD o.s.v. Till slut dyker en marinero upp som visar oss platsen och vi kommer till ro.
Vi är jättetrötta och skepparen är värre än så, så det blir kojning efter middagen och vi sover 13 timmar.
