Under natten har vi svag vind men lyckas ändå segla med gennacker en stor del av den. Det är lite trixande för att få den att stå och framåt morgonen river vi den och sätter maskin eftersom vi vill komma fram i dagsljus och i högvatten.
Under motorgång in mot kusten kommer det 2 fartyg söderifrån. Eftersom vi visar vår babordsida åt dem är dom väjningsskyldiga. Den första, en Irländare väjer fint åt babord och går med god marginal för om oss. Efter kommer den andre, en 182 m Brasiliansk tanker som inte verkar ta någon hänsyn. Han står på som om vi inte fanns. Kolla bilden nedan.
2 fartyg i närsituation.
När det återstår mindre än 10 minuter till kollision ropar jag upp honom och frågar hur han tänker göra. Då säger han att han skall gira babord för att i nästa andetag ändra sig till styrbord. Ok, bra svarar jag. Men, efter ytterligare några minuter verkar det som om ingen kursändring är påbörjad och nu börjar det bli ont om tid om han tänker göra en undanmanöver. Jag ropar upp honom igen och påpekar att vi fortfarande har ombordläggningskurs. Vi är nu så nära att det är ytterst tveksamt att han även om han skulle vilja kan väja. Jag säger då till honom i skarpa ordalag att han skall hålla kurs och fart och att jag uppenbarligen måste väja eftersom han bryter mot ColRegs. Vi gör då en lov åt babord och rundar hans akter. Nedan kan man se hur vi gör en ordentlig ”u-sväng”.
Undanmanöver.
Efteråt kallar jag upp honom igen och frågar vad han sysslar med och om han inte såg oss på AIS’en. Nä säger han. Efter lite snack hit och dit framgår det att han har sett oss men kunde inte röna ut vad som var vår destination. Det slutar med att jag får förklara för honom att det finns 2 olika sorters AIS, A och B och vad som är skillnaden. Jag frågar då om dom inte har någon visuell kontroll av vad som rör sig i deras väg och att vi små båtar är väldigt sårbara när det kommer jättar som han. På frågan om dom har någon utkik på bryggan får jag aldrig något svar. Tyvärr aktiverade jag aldrig något spår på tokstollen. Hade jag haft det hade det blivit en anmälan till Brasiliens sjöfartsverk eller vad det nu kan heta. Jag ropar sedan upp irländaren och frågar om han ser oss fint på AIS’en och han svarar att vi syns perfekt. Siket nonsens att vi inte skulle synts. Jag är rätt säker på att Irländaren lyssnade på min uppläxning av brassen för han lät rätt munter när vi språkades vid.
Vi närmar oss den stora staden Recife.
Angöring Recife.
Det är ganska långt att ta in till Yachthamnen. Vi passerar ett monument som tydligen är gjort av en lokal förmåga.
Monument på den skyddande piren.
När vi närmar oss hamnen kommer 2 marineros och möter oss i en dinge och visar oss till en gästplats. På bryggan står det ytterligare 2 män som hjälper till. Vi är nu totalt 7 personer som skall förtöja en båt. Lite overkill kan man tycka. När vi blivit förtöjda ser männen till att vi får kopplat in vatten och el också. Servicen verkar det inte vara något fel på i den här hamnen i alla fall.
Sedan gick vi upp till baren och åt ett mål kvällsmat innan vi kojade i en nu nästan stilla båt. Det var skönt att inte behöva bekymra sig för någon vakthållning.
Äntligen lite internet.
