Idag var det måndag och Capitano dos Portos är öppen. Vi kom in i torsdags eftermiddag och Fredagen var helgdag. Den info vi hade sade att hamnkaptenen huserade uppe i Cabedelo.
Pia är lite krasslig så idag får jag klara mig själv.
Innan jag beställer en Uber för att åka dit paddlar jag iland med de 2 stora kassarna tvätt och går bort till marinan och lämnar in den till damen som tvättar. Hon kollar vikten och det visar sig vara 14 kilo. Efter lite gestikulerande uppfattar jag att jag kan komma och hämta tvätten redan kl 17 samma dag. Vad bra, då kan vi lägga oss i rena lakan till kvällen.
Tillbaks till båten för att byta om till presentabla kläder och hämta dokumenten. När jag paddlat tillbaks till dingebryggan, förtöjt och låst den försöker jag beställa en uber men det går inte. Den vill ha verifiering av kontokortet som är kopplat till Pia’s konto. Lägg kortet här säger den. Ok, Jag lägger kortet på telefonen men inget händer. Jag paddlar tillbaks till Pia i båten och förklarar att det inte funkar att beställa en bil. Hon provar på samma sätt som jag men inte heller hon får någon reaktion från telefonen. Efter lite fundering kommer hon på att det dom vill är att man håller kortet så att kameran kan fota kortet. Då blir verifieringen genomförd. Lite konstiga instruktioner kan man tycka.
Nåväl, bilen kommer och jag åker upp till Cabedelo. När jag stiger av ser jag inte någon hamnkapten men väl Policia Federal. Jag går in och och blir ledd genom snurrgrindar in till en person som vill se mina dokument. Han springer iväg och kopierar dessa. Vi är ju redan inklarerade i Brasilien och skall inte behöva besöka PF men han ger sig inte trots mina protester. När han kommer tillbaka säger han att nu är allt klart om vi skall lämna Brasilen härifrån. Jag förklarar att det kommer vi nog inte att göra utan det blir nog Natal eller Fortaleza, möjligen Belem men det är inget han lyssnar på.
Jag övergår då till min egentliga fråg, Var ligger Capitano dos Portos kontor ? Han babblar på med dålig engelska och så fort jag vill få ett förtydligande så avbryter han och babblar på igen. Det går inte att få något svar på en enda följdfråga. Till slut tar jag upp min karta. Då ritar han in en liten cirkel som ligger på den nordvästra udden i Cabedelo.
Ok, tack så mycket så går jag därifrån. Det är inte så långt till punkten han ritade in så jag går till fots. Det tar kanske 15 minuter men nu är det stekhett och lite obekvämt i min utstyrsel. När jag kommer fram till platsen där hamnkaptenen skall hålla till enligt polisen finns här bara sandstränder och några beachbarer. Jag konstaterar att detta omöjligt kan vara rätt plats.
Jag går tillbaks till polisen och blir invisad på samma vis som förra gången. Nu kommer en assistent till mannen som jag talade med förra gången och vi lyckas reda ut att Capitano dos Portos ligger inte alls i Cabedelo utan i Joao Pessoa, mer än 10 km härifrån.
Nu har nästan hela förmiddagen gått. Jag går bort till tågstationen och har lite tur för nästa tåg går om 20 minuter. Jag har läst på lite om de kommunala transporterna och det är så att om man är 60 år eller äldre så åker man gratis. Jag går fram till biljettkassan och visar en kopia på mitt pass och pekar på mitt gråa hår. Kassören kommer ut och jag får gå igenom en grind i stället för snurran vid kassan. Detta verkar ju funka bra i alla fall.
Tåget tar mig söderut till Joao Pessoa och det är lite deprimerande att titta ut. Det verkar som Brasilien är en enda stor soptipp. Vart man än ser så ligger det skräp. Mest plast i olika former. Det verkar som att när man druckit upp sin flaska kastar man den på stället.
Jag kommer fram strax efter kl 12 och hittar Capitano dos Portos. Där står ett 10-tal personer i kö utanför. Jag lyckas på spanska fråga min närmast köande om när dom öppnar och det är tydligen kl.13. Klockan är nu 12:20 så det bli till att vänta i 40 minuter under de varmaste timmarna på dagen. Där står jag i solskenet i min vita skjorta och långbyxor. Efter en stund har turligt nog solen flyttat sig så det blir en anings skugga intill huskroppen. Värmen är ganska påfrestande och jag känner hur hjärtat bultar hårdare så jag sätter mig ner en stund på den smala kanten (10 cm) som finns vid husgrunden.
Till slut öppnar dom dörren in till kontoret och vi stövlar in på rad in i en sal med rader av stolar. Längst fram finns det 3 bås där man avhandlar det som skall göras. Först skall man gå fram och hämta ett turnummer.
Jag får nummer 11. Jag har med mig korsord som jag fördriver tiden med medans räkneverket räknar upp. Efter 1 timma kommer nr 10 upp. Nu är det nära tänker jag men tydligen betyder 10 på displayen att nr 11 skall komma fram till ledigt bås för flera av de väntande manar mig till att gå fram. Jag viftar med min lapp som det står 11 på och pekar på displayen men dom ihärdar och shasar fram mig.
Ok, jag går fram med portföljen i en handen och korsordstidning, penna och suddgummi i den andra och lägger allt på tjänstemannens skrivbord. Jag visar mina dokument och frågar om han kan engelska. Nej det kan han inte men ber mig komma med honom in i ett annat rum. Man tror ju då gärna att man skall få prata med någon som behärskar detta språk men se nej inte heller denna person kan engelska så jag får klara mig med min knackiga spanska. Medans tjänstemannen är upptagen med att kopiera dokument fortsätter jag med mitt korsord och sprider ut mig på hans skrivbord. Till slut är allt avklarat och jag har fått det stämplade dokumentet jag behöver.
Jag har inte klart för mig varför jag leddes ut till ett annat rum. Kanske var det så att jag gått in till fel rum från början. Alla andra i kön gick ju dit så det var ju ganska naturligt att följa efter. Kanske väntade jag en hel timma i onödan i salen där man tog hand om de kommersiella fartygen och jag egentligen inte skulle få mina dokument granskade där utan på det andra stället. Jag vet inte och kunde inte tyda skyltarna och det gick inte att få någon klarhet i detta från personalen p.g.a. deras och mina språksvårigheter.
Nu är klockan 14:30 och när jag kommer tillbaks till tågstationen visar det sig nästa tåg går kl 15:40. Jag har inte ätit något sedan frukost och passar på att ta en lunch under tiden.
Efter den sena lunchen går jag tillbaks till tågstationen visar min kopia på passet, drar mig i det gråa håret i tinningen och blir utsläppt på perrongen utan att betala.
Tåget anländer till Jacare kl 16. Jag är tvungen att gå in till byn för att ta ut pengar för betalning av tvätten och handla lite matvaror. Tillbaks till marinan blir det en uber och jag kommer hem lagom för att hinna till tvätten kl 17. Jag paddlar ut till båten och byter till lite ledigare klädsel.
Så en sista uppgift innan jag kan slappa är att hämta tvätten. När jag kommer dit är allt klart och hon vill ha betalt för 12 kg tvätt. Jag påpekar att vi kommit överens om att det var 14 kilo jag lämnade in. Jag har nog aldrig mött en så tacksam människa. Hon tackar mig flera gånger. Tydligen inte vanligt att man är så ärlig. Jag ligger nog bra till inför en ny tvätt. En sista ansträngning för dagen blir att bära tvätten till dingen och paddla ut till båten.
Man kan tycka att ansträngningen det krävs för att få ett dokument stämplat och påskrivet inte står riktigt i proportion med nyttan. I alla fall tycker jag det.
