Efter 8 dygn närmar vi oss infarten till floden vid Kourou.
Strax utanför ligger de berömda Iles du Salut. Dessa öar var tidigare straffkoloni dit Frankrike sände sina mest fruktade brottslingar. Levnadsbetingelserna för fångarna var vedervärdiga och det var inte många som kom därifrån med livet i behåll. Varje dag samlades de döda ihop och man ringde i en klocka. Hajarna hade lärt sig att då vankades det ett skrovmål. Ingen kristlig begravning där inte. Filmen Papillion skildrar fången med samma namn livet på öarna och hur han lyckas rymma till slut. Ögruppen består av 3 öar där den mest beryktade är Ile du Diable, Djävulsön.
Iles du Salut.
Apropå hajar så såg vi en sådan några timmar innan infarten. Den var gissningsvis 3 meter lång. Man såg både rygg och stjärtfena när den simmade ett 20 tal meter från båten. Fenorna var något brunfärgade. Vi har inte kunskap för att bedöma vad det var för art. Tyvärr fastnade den inte på filmen.
Vattnet börjar nu anta den turkosblåa färgen som man så ofta ser på kort från Karibien.
Vi hittar den bojade kanalen in till floden. Det är stark nordvästsättande ström så det gäller att kompensera för detta så att man inte kanar utanför den muddrade kanalen för det är lågvatten och där utanför är det väldigt grunt.
Vi kommer in i floden och efter någon distansminut finns en ”marina” där vi tänkt ankra. Vi fäller ankaret en bit utanför pontonbryggan. Medans vi håller på med detta kommer det en båt med en fransman som berättar att strömmen här är väldigt stark och att vi borde ankra lite längre upp i floden närmare strandkanten. Vi tackar för informationen och tar upp vårt ankare vilket inte är så lätt. Det sitter som berget men till slut klarar spelet att hämta hem kätting och ankare.
Vi förflyttar oss till platsen vi blivit rekommenderade men här är det omöjligt att få något fäste. Vi provar 3-4 gånger men varje gång plogar bara ankaret botten och klarar inte ens 1500 varv med motorn i backläge. Lärdomen av detta blir, lita på dina egna beslut i stället för att tro att lokalbefolkningen vet bäst. Så svårt som det var att få loss ankaret vid första ankringen är jag övertygad om att vi hade suttit fast i alla lägen. Det var fast lera på ankaret och den var svår att få bort.
Då bestämmer vi oss för att fortsätta längre upp i floden och ankra vid rymdcentrats kaj. Här finns 3 kajer och vi ankrar mellan den innersta och den bro som spärrar floden för vidare färd uppåt.
Bron som hindrar vidare färd.
Tullens brygga.
