Saint Laurent du Maroni var platsen dit fartyg från Frankrike förde fångar 2 ggr. om året. Här delades de upp i olika kategorier. En del skickades till Iles du Salut som vi tidigare besökt.
I fängelset här satt också ”Papillon” eller Henri Charriere som han egentligen hette. Han gjorde 2 misslyckade flyktförsök och fick sitta i isoleringscell nr 47. Första försöket gav 2 år. Andra gav 5 år. Det tredje försöket blev lyckosamt. Totalt tillbringade han 11 år i Franska Guiana.
Här följer lite bilder från lägret.
I dessa hus bodde 50 fångar på varje våning. Emellanåt kunde inhysa nära dubbelt så många.
En s.k. pushpusch. Ett straff kunde vara att köra denna med fångvaktare sittande på den.
Pushpush
Rader med isoleringsceller.
Ett av 4 blockhus där ”svårare fall” fick tillbringa 23 av dygnets 24 timmar fastspända i bojor.
Blockhus 1.
Bild från inne i blockhuset. Stången användes för att sätta fast bojorna som höll fångarna fast. ”Huvudkudde” utgjordes av en betongsluttning som man ser på bilden.
Inne i blockhus 1.
Bilden nedan visar några av de celler som var tillägnade de dödsdömda.
QUARTIER SPECIAL står det på väggen. Giljotinen monterades inför varje avrättning. Fångarna visste inte vem av dem som stod i tur att avrättas. För att göra proceduren extra djävlig tog man ibland ut ytterligare en dödsdömd som avrättades strax efter. Man visste alltså inte om man klarat sig vid första uttagningen.
Alla i fånglägret var tvungna att bevittna avrättningarna.
Innan avrättningen fick den dödsdömde ett glas rom, en liter vin och en cigarett. Efter att han konsumerat detta tvingades han skriva på att han godtog frigivningen. Han skulle alltså dö som en fri man. Om nu giljotinen skulle fallera så var han fri att lämna fängelset. Något som dock aldrig inträffade.
Speciell inkvartering.
Så här ser isoleringscellerna ut inifrån. I bojan sattes vaden fast. Ibland en ibland båda.
Isoleringscell.
