Idag var det bokat en busstur kring området runt Bartica. Vi blir hämtade från resorten i en båttaxi som tar oss in till Bartica. Iland väntar guvernören som hälsar oss välkomna till sin by och berättar lite om den och utvecklingen som man försöker genomföra.
Efter guvernörens tal stiger vi in i en buss som tar oss på en rundresa på väldigt skröpliga vägar. Man skulle kunna tro att de drabbats av tjälskador i stor omfattning men det förefaller inte troligt då vi befinner oss i tropikerna.
Vi passerar bl.a. en soptipp där korna verkar ha gott om föda. Vi undrar om vi verkligen skulle vilja äta det biffköttet.
Att koka soppa på en spik.
Guyana är ju ett utvecklingsland som försöker lyfta sig ur fattigdom och det verkar som att man kanske kan lyckas med det på sikt. Det finns många fina hus men också rena ruckel.
Ruckel.
När vi återkomer till lokalen varifrån vi startade vår busstur tornar åskmolnen upp sig och ett fruktansvärt åskoväder bryter ut. Vi väntar på att få bli underhållna av ett steelband men alla besättningar börjar bli oroliga för sina båtar som ligger ankrade där borta på resorten.
Till att börja med går det inte att få kontakt med ägaren av resorten och inte heller kustbevakningen som ligger stand by vid båtarna.
Till slut står alla skepparna runt David som organiserar aktiviteterna och undrar hur läget är.
Efter ett tag har David information om att båtarna är överallt och att kustbevakningen inte kan göra något.
Vi blir alla väldigt oroliga och vill tillbaks till ankringen så fort som möjligt. När guvernören får klart för sig situationens allvar går allt mycket fort. Vi blir skjutsade till rampen där en skolklass just har bordat en av taxibåtarna. Eleverna blir avslängda och vi åker med högsta hastighet iväg mot ankringen. Sjön är grov och jag står hela färden med böjda knän för att kunna parera smällarna när båten landar efter varje skutt i den grova sjön.
När vi kommer fram har en av båtarna draggat och legat mot en av de andra. På den draggande båten är mantåget helt nedvikt över däck och på den andra har delar av relingslisten blivit bortfläkt.
Vår båt, Trud har inte draggat utan ankaret har suttit fast bra. Tintin ligger en bit akter om oss och det var en himla tur att Kevin på Tintin var kvar ombord eftersom båtarna i åskovädret åkte lite hur som helst beroende på hur båtarnas undervattenskropp är utformade. Vi har ju här strömmande vatten i floden samtidigt som det i åskovädret blåste upp till 25 m/s och gick vågor på mer än en meter enligt Kevin. Tintin som låg akter om oss påverkades mer av vinden än vi, vilket gjorde att hon gick framåt medans vi låg kvar.
Kevin lyckades m.h.a. maskin styra undan från Trud’s akter. Annars hade vi inte haft varken roder eller vindroder kvar.
I en flod kan man alltså inte ankra som man gör i Västindien där man kan förvänta sig att båtarna följer vinden. Här måste man se till att varje båt har sin egen yta att svinga på. Nu har vi ankrat om och har 80 m till närmaste båt och mer i strömmens riktning.
Skönt att det slutade lyckligt,