Det hade blåst rätt bra under dagen och mot kvällen tog det i ytterligare. Pia gick och la sig men skepparen hade sina onda aningar och satt uppe för att kolla läget.
Jag hade dykt och kollat ankaret och det hade endast grävt ner sig med flyna. Läggen var fortfarande synlig ovanför sanden. Vi hade trots allt backat fast det ordentligt med 2400 varv/minut men det kändes ändå inte riktigt bra med tanke på den hårda vinden.
Vid halv 2 på natten har det också kommit in en del swell och man känner att båten niger när kättingen sträcks upp. Då blir det för mycket och vi är på väg mot en amerikansk båt som ligger strax akter om oss. Jag får gå upp på däck och bära av mot deras peke samtidigt som jag knackar på ruffen och ropar upp Pia.
När båtarna tillfälligt vandrar ifrån varandra startar jag motorn. Pia har slagit på bogpropellern och med den går det fint att hålla Trud ifrån amerikanen.
Det låter en del när man kör bogpropellern och strax kommer besättningen upp för att kolla vad det är som händer.
Vi spelar hem ankaret utan att riva upp amerikanens ankare och går längre ut i viken där vi finner god ankarbotten på 12 m djup. Vi lägger ut 50 m kätting och sedan kan även skepparen gå till kojs och få lite sömn.
Vi hade under dagen sett flera båtar som försökt ankra intill oss men som fått ge upp och flyttat sig längre ut i viken. Det är också en nackdel att ankra på så grunt vatten då man inte kan lägga ut någon större längd kätting vilket medför att det blir inte mycket till vikt som kan ”fjädra” när vinden tar i. Det blir ganska snart stumt vilket inte ankaret gillar.
På morgonen ropar vi upp marinan och frågar om dom har någon boj som vi kan lägga oss vid en natt eller 2. Dom har 3 bojar lediga så efter frukost lättar vi ankaret och går in och tar en av de lediga bojarna.
Vi hade kunnat gå härifrån men vi vill gärna umgås lite mer med Sean och Pauline så det hade varit tråkigt att lämna dem redan.
Vy från bojen.
MAY ligger där bakom en av super yachten men hon är så liten att man ser bara masten.
Vy från bojen.
