Idag är dagen vi vill glömma. Det började med att vi var på väg in i hamnen för att checka ut. Vi gick genom ankringen där det låg båtar överallt och man var tvungen att svänga mellan dom och ha god uppsikt så man inte kolliderade med någon av dem.
Då, när vi är mitt ibland dem går vi på grund. Jag var helt upptagen med att hålla koll på de ankrade båtarna och kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle vara grunt här. Hade det varit fritt med båtar hade jag haft koll på djupet.
Nåväl, vi hade hamnat i en blandning av sand och sten så det lät inte så mycket men det var en lätt sluttande uppförsbacke vi hade satt oss på så det var inte så lätt att komma loss.
Det tog nästan 20 minuter att m.h.a. bogpropeller och back på huvudmaskin för att bli flott igen. I sådana här lägen känns det skönt att ha utanpåliggande järnköl kan jag lova.
Vi fortsätter in till hamnen för att checka ut. Vi försöker att ankra där vi ankrade med Andante dagen innan. Vi har svårt att få fäste och det beror på att det ligger plastpåsar och kollagetröjor på botten men efter att antal försök fäster ankaret. Då blir vi bortkörda. Förbannat, vad håller dom på med ? Vi tyckte det var besvärligt att komma in till myndigheterna igår. Nu gör dom det ännu besvärligare.
Vi går längre in längs kajen och försöker ankra där men där får vi inget fäste trots flera försök. Ok, vi får prova längre ut även om det då medför en längre dingetur in till kajen.
Där ute tar ankaret och vi lastar ner dingeankaret, dokument och oss själva i dingen och kör in till kajen. Innan vi kommer in till kajen hivar jag i ankaret men det visar sig att det inte får något fäste. Tydligen är det väldigt dålig ankarbotten längs kajen.
Pia tar sig iland och jag åker tillbaks till Trud för att hämta vårt 6 Kg Bruce och med det för dingen exceptionellt tunga ankaret kan vi hålla dingen ifrån kajen medans vi besöker myndigheterna. Det skall påpekas att det blåser och skvätter så man blir blöt vid vare dingetur men vad ska man göra ?
När vi kommer in till Customs blir vi betjänade av en mycket otrevlig tjänsteman. Han knappt tittar på oss. Bara drämde ner fingret i dokumentet där han tyckte att jag inte hade fyllt i korrekt. Han verkade inte ha vaknat på rätt sida.
I efterhand kan jag beundra min egen självkontroll. Med tanke på hur olycksdrabbade vi var, hur svårt det var att utföra de av myndigheterna krävda uppgifterna, att vi blir bortkörda både här och där och att tjänstemannen var så otrevlig är det ett under att jag inte bad honom flyga åt helvete.
Vi hade tänkt vara iväg härifrån vid halv 9-tiden men p.g.a. allt strul så är klockan 10 innan vi kan lämna denna plats som vi inte vill återkomma till i det närmaste.
Det blir i alla fall en fin segling västerut till ön Culebra som tillhör Puerto Rico. Vi är framme vid 14-tiden och ankrar upp jämsides med Andante.
Nu skall det checkas in också. Dingen sjösätts och vi åker in till restaurangen som har en fin dingebrygga. Därifrån är det en ganska lång promenad till flygplatsen där myndigheterna håller till.
När vi kommer fram blir vi hänvisade till en dörr där vi skulle knacka hårt. Efter knackningen öppnades dörren och där inne sitter besättningen från Andante och eftersom vi är vänner får vi stanna kvar i rummet tills de är färdiga.
Tjänstkvinnan är till skillnaden mot mannen i Charlotte Amelie hur trevlig som helst. Hon pratar och pratar. Gör reklam för ön och fixar ett Cruising Permit som gör att vi inte behöver betala varje gång vi flyttar oss mellan olika hamnar.
Det enda problemet vi har med henne är att hon har gummiband i käften. Det måste vara någon slags tandställning. Det är väldigt svårt att släpp blicken från dessa när hon pratar och dom ömsom sträcks och slackas.
Hon skulle kunna hålla på att prata hur länge som helst verkar det som men efter en stund får vi försöka att runda av samtalet och komma tillbaks till båten.
När vi kommer tillbaks till dingedocken vid restaurangen sitter Åsa och Roy där och vi tar en öl och beskådar tarponfiskarna och fregattfåglarna.
