Vi har legat still här av två anledningar. Dels ville vi vila upp oss efter överfarten från Kuba och så blåser det rätt ordentligt från nordost. Vindhastigheten ligger runt 30 knop.
Här är en liten film som visar förhållandet ombord. Det är ganska tröttande när det håller på så här i flera dagar.
Bäst som vi ligger och väntar ut vädret så hör Pia hur det rasslar till i fören och ropar ut att det händer något med vårt ankare. Jag hoppar ut i sittbrunnen och ser då hur en mindre båt ligger precis jämsides med oss och håller på att drifta akterut. Den har draggat ner och först hamnat på vår ankarkätting som i den hårda blåsten varit uppsträckt. När båten ”rundat” ankarkättingen har den vridits och med kölens hjälp fjärmat sig från vår båt och gått förbi de första 6-7 metrarna utan att vidröra vår båt men när den närmar sig vår akter är den på väg närmare igen. Dess för pekar nu in mot vår akter och jag sticker ner ena foten under mantåget och lyckas bära av så att våra solpaneler undgår förstörelse. Det var en så kallad ”Close Call”.
Vi ser att den lilla segelbåten som draggade förbi oss senare hamnar inne bland bryggorna på andra sidan kanalen och ligger och slår med masten mot bryggan. Jag ångrar att jag inte hade sinnesnärvaro nog att slå en tamp runt förstaget så att vi kunde hängt den från vår akter. Då hade det blivit bärgarlön men i stridens hetta var jag mer intresserad av att undgå skador på vår egen båt.
Puh. Vi pustar ut och återgår till vår tidigare sysselsättning. D.v.s. att ta igen oss och vänta ut vädret.
Vid halv fem är friden till ända. Då kommer en ”towboat” med en motorbåt på släp. Dom ankrar upp motorbåten precis i lovart om oss. Vi ser att där inte används någon kätting alls, bara lina. Jag signalerar till bogseraren med vår tuta och han kommer upp jämsides och undrar om vi behöver hjälp. Nja, svarar jag. Vi behöver hjälp med att få båten som ni nyss ankrat flyttad på eftersom vi inte inte vill bli pådraggade igen av någon som inte har ordentliga ankardon. Annars har vi inget behov av hjälp. Killen i bogseraren säger att han inte kan göra något åt saken om inte ägaren vill flytta motorbåten. Motorbåtsägaren är också ombord på bogserbåten men verkar inte ta någon notis av vår oro. De avlägsnar sig och vi blir lämnade med vårt bekymmer.
Pia och jag resonerar hur vi skall göra. Vi vet att vårt ankare sitter som berget. Vi har inte rört oss en meter i den hårda vinden och det är vanskligt att ankra om för man vet inte om man får lika gott fäste igen och det blåser fortfarande lika mycket. Dessutom blir det strax mörkt så vi har inte flera försök på oss i dagsljus. Samtidigt vet vi ju att om det händer något med motorbåtens ankarlina kommer den farandes snabbt mot oss. Vi kommer inte att hinna spela hem vår kätting och ankare innan den är på oss. Att kunna sova under dessa förhållande är uteslutet då en av oss måste sitta vakt så vi beslutar oss för att ankra om så att vi kommer ”Out of harms way”.
Vi lyfter och strax innan mörkret kommer har vi ankrat om 200 meter längre söderut. Vi får bra fäste igen och det känns skönt att inte ha en herrelös motorbåt med dålig ankarutrusning liggandes precis for om oss i den hårda vinden. Vi kan gå till kojs och sova gott.
