Idag går vi bara en kort sträcka upp till något som heter Phoebus. Det är en vik som ligger mitt emot Norfolk på den västra stranden. Det är lite lurigt att ankra här eftersom det går en elkabel mitt i viken men vi håller oss väster om den och på andra försöket får vi bra fäste.
Intill finns en trafikled som förbinder Phoebus med Norfolk men den stör oss inte något särskilt. Detta är en väl skyddad vik och vi ligger tryggt. Här finns också en kommunal dingebrygga men vi avhåller oss från att gå iland.
När vi sedan är på väg söderut igen kanske vi kommer att utnyttja denna.
Vi har nu ”fuskat” och legat här i 3 nätter. Vi var lite uppjagade efter kollisionen igår och tyckte vi hade god anledning att ligga kvar tills idag. Annars var tanken att vi skulle gett oss av redan igår.
Det blir som vanligt motorgång och vi ankrar för natten i kanalen strax väster om staden.
Norfolk är amerikanska flottans stora marinbas. När vi går förbi anläggningarna här ser vi inte mindre än 7 st. hangarfartyg som ligger inne för underhåll. Helt otroligt hur stora dom är.
När vi ankrat ser vi en liten motorbåt för om oss som verkar ligga lite lågt i vattnet. Den verkar vara en avstjälpningsplats för diverse bråte. På morgonen efter har den försvunnit. D.v.s den ligger på bottten.
Vi satt inne i båten i godan ro ätandes frukost när vi hör att det är en båt i antågande. Skepparen springer upp för att i sedvanlig ordning vara behjälplig.
Han hinner precis upp i sittbrunnen när det annalkande flytetyget dundrar in i vårt vindroder. Resultatet av denna kollision är att förutom att plastkåpan på vårt Hydrovane blir helt demolerad så låter det väldigt illa bakom ryggen.
Det är min kära fru som är minst sagt upprörd. Jag har aldrig hört henna låta så som hon låter vid detta tillfälle. Förutom svordomar är det helt tyst. Den harangen som kommer ur hennes talorgan är det värsta jag hört från någon över huvud taget. Det var ingen tvekan om att skepparen på den båten som orsakade kollisionen blev ytterst medveten om att Pia inte uppskattade deras förehavande. Det visade sig senare att han hade tillbringat en tid i Sverige och förstod mycket väl vad det var Pia ville förmedla.
Själv intog jag en något mer resonlig attityd. Förövaren om man kan kalla honom så var mycket ångerfull och vi utbytte kontaktuppgifter och vi fick information om vad för försäkringsbolag båten var försäkrad i o.s.v. Efter en liten stund släpper dom tamparna och de går vidare när bron öppnar. Man kan då tycka att det var helt onödigt att riskera en påsegling på detta sätt. Han kunde ju bara avvaktat ute i kanalen.
Vi tar en promenad i parken som ligger alldeles bredvid bryggan. Det är en minnesplats från ”The war of indipendance”. Det var en samling upprorsmän som lyckades besegra den engelska garnisonen som var placerad här.
När vi går där i allsköns ro ropar Pia helt plötsligt ORM! Jag är på vippen att sätta klacken i en 2 m lång snok/orm som var på väg över gångbanan. Inte kollar man hela tiden på den, gångbanan alltså. Man vill ju kunna se lite av omgivningen också.
Det går bra. Jag lyckas frysa rörelsen och snoken ringlar vidare ner i buskaget.
Nedan kan ni se hur en sådan ser ut. Den är helt ofarlig men det visste vi inte innan vi kollat på nätet. Dock har jag för mig att den enda riktigt farliga ormen här är skallerorm och någon sådan såg jag ju med en gång att det inte var.
Efter en god natts sömn visar det sig att de myggliknande varelserna har dött i tusentals på däck och i sittbrunnen. De verkar att i sin dödsångest ha spytt ut någon grön gegga som är besvärliga att tvätta bort. Det tar en bra stund att bli av med det gröna.
Innan skepparen ger sig ut för att rensa myggor armerar han sig med racket och spray. Nu visar det sig att det inte finns några antagonister att fäktas med. Det verkar som att alla gått hädan.
Ammunition mot mygg.
Här kan vi se lite av de hädangångna i självlänsrännorna och Pia’s tår.
Vi lämnar för ytterligare en tjatig dag på kanalen. Länga sträckor är spikraka grävda kanaler. Likväl är man ju tvungen att hålla järnkoll på framfarten. Det ligger stockar lite här och var som man måste undvika.
I slutet av dagens etapp kommer vi ut ur de grävda partierna och ut på lite öppnare vatten. Vi pratar om hur långtråkigt det är att färdas på detta sätt och att absolut ingenting händer. Vi ser ytterligare en stock som ligger och guppar förut om styrbord. Efter en liten stund visar det sig att denna stocken simmar! Det visar sig att det i själva verket inte kan vara en stock eftersom den har öron. Det är en svartbjörn som håller på att ta sig över till andra sidan av kanalen. Tyvärr var vi inte på alerten med någon kamera och björnen var strax på för långt avstånd för att fångas på bild.
Vi hittar sedan en ny ankringsplats vid sidan om kanalen för övernattning. Ytterligare 2 andra båtar ligger här.
Vi tittar lite på TV och när vi stänger av den surrar det betänkligt utifrån. Det visar sig var en stor ansamling av myggliknande varelser. Vi har som tur myggnätet satt för luckorna så de kommer inte in.
Vit tar oss iland och promenerar ett stycket till en supermarket. Efter att inköpen är klara och ryggsäckarna fulla och vi är på väg över parkeringsplatsen stoppar det en bil med en herre som undrar vart vi är på väg. Till hamnen svara vi. Hoppa in säger han.
Han kör oss utan att tveka till dingebryggan och frågar oss vart vi kommer ifrån och vi får berätta att vi långseglar och att vi varit ute i 4 år. Han berättar själv att han är farmare och att han endast varit utanför byn en gång under sitt 70-åriga liv. Man blir förvånad hur snälla och hjälpsamma människorna är här ute på vischan.
Vi tuggar på i ICW och ankrar för natten alltid strax utanför den bojade kanalen.
Vi kommer efter några dagar fram till Belhaven som är en mindre by som har en stor vik utanför där det finns plats får många båtar. I.o.m. att det är så stort blir det lite guppigt när det blåser. Pirarmarna är inte heller sådana att de stoppar vågorna. De är som bryggor som står på pålar så sjön letar sig lätt in i viken.
Det blir 25 Nm och vi är nu i närheten av Cape Hatteras. Ett beryktat kap som kan vara väldigt besvärligt att ta sig förbi. Efter Beufort blir huvudriktningen mera norrut.
Vi ankrar en kort sträcka efter Beufort och med den starka strömmen ser det först ut som om vi kommer att få en orolig natt men senare lugnar sjön ner sig och vi kan sova gott.
