Idag råkar skepparen att fylla år och fantastiska Pia har ordnat med persikohalvor och grädde. Till och med ett brinnande ljus har hon placerat bland persikohalvorna. Skepparen verkar helt omedveten om vad som har förberetts till hans ära.
Som framgår av filmen önskar sig skepparen mer vind. Prognosen har inte riktigt stämt överens med verkligheten och vi har börjat bekymra oss för om bränslet kommer att räcka hela vägen fram till målet som är Charletson. I morse hade vi 200 Nm kvar. Ett alternativ är att gå in till Savannah men det är knappast närmare så vi går för maskin med bästa ekonomifart vilket är ca. 3 knop genom vattnet. Som tur är har vi kraftig medström i form av Golfströmmen så vi gör mellan 5 och 6 knop över grund.
Man blir ganska besviken när man står i sittbrunnen och det ser ut som att man rör sig olidligt långsamt framåt. Skepparen försöker att räkna ut om vi klarar oss ända fram men det är svårt att bedöma hur strömmen kommer att se ut framöver. Vi fortsätter och hoppas på mer vind.
Nu är det lovat lagom med vind som skall ta oss en längre sträcka norrut. Innan vi kan fortsätta måste vi genom en sluss som finns här. Det är krav på att man har flytvästar på sig så dom har vi på oss. Det märks knappast någon nivåskillnad så slussningen går mycket lugnt tillväga.
Vi kommer ut genom infarten och är först tvungna att hålla kurs OSO för att runda grundområdet utanför själva raketbasen. Vi har varit ankrade nära uppskjutningsramperna men tyvärr har det inte varit några uppskjutningar medans vi var där. Vi kanske kan planera bättre när vi går söderut igen.
Sen eftermiddag kan vi ställa om kursen till norr och börja göra distans åt rätt håll.
Det blir till att fortsätta norrut längs ICW. Det blir en ganska kort sträcka idag. 18 Nm och ca. 4 timmar. Vi är framme vid 11-tiden och ankrar innanför raketbasen. Det skall blåsa ordentligt några dagar så vi planerar att ligga här för att vänta ut vädret innan vi går ut på öppet vatten. Man tröttnar på att hela tiden gå för maskin på ICW.
Innan vi kommer fram till bår ankringsplats måste vi begära broöppning.
Bron som leder till Cape Canaveral.
Dagen till ära spelar Västra Frölunda en av matcherna i SM-final mot Djurgården. Frölunda vinner med 5-2 så allt är bra ombord.
Idag blir det en längre sträcka än igår. Nu har vi bunkrat och behöver inte inhandla mat. Nästa ankringsplats blir Indian River. Vi finner en bra plats strax norr om en bro. Konstigt nog störs vi inte nämnvärt av biltrafiken. Vi går nästan 40 Nm idag.
Det är ganska tröttande att gå här inne i ICW. Ute på havet sätter man vindrodret och håller koll så att det inte närmar sig någon annan båt. Här inne måste man styra hela tiden med precision för att inte kollidera eller sätta sig i leran.
ICW.
Här har vi en liten film som Pia tog under färden.
Idag tänker vi fortsätta vår färd norrut, Det blir en ganska kort sträcka. Bara cirka 13 Nm vilket tar runt 3 timmar. Vi går ganska långsamt med maskin.
Här i Florida är nästan all mark i närheten av vattnet exploaterat.
Semesteranläggningar.
Vi passerar 3 broar på den sträckan vi förflyttar oss idag. De broar som inte är öppningsbara har normalt 65 fot segelfri höjd vilket är gott och väl för oss.
En av broarna vi passerar idag.
Lagom till Lunch kommer vi fram till Vero Beach där vi tänkt ankra för natten.
Vi tar dingen tvärs över farleden och förtöjer den i parken som finns här. Vi skall handla matvaror. Det blir en promenad till supermarketen och vi kan fylla på våra förråd. Ofta så tar man betalt för att förtöja gummibåten vid en brygga så det undviker vi om vi kan. Det kostar normalt $5. Ibland kostar det mer beroende på hur många personer man är. Att bli av med en skräppåse är inte heller gratis.
Efter inköpen tar vi oss tillbaks Trud och tar det lugnt resten av dagen.
Idag bestämde vi oss för att ta oss iland. Vi behöver handla lite grejer i en båtaffär. Här finns en väldigt fin dingebrygga som det är gratis att ligga vid.
Vi har googlat och konstaterat att det finns en West Marine båttillbehörsaffär här men den ligger en bit från hamnen så det blir en långpromenad. Den blir faktiskt längre än vad den hade behövt vara eftersom vi slaviskt följer vägguiden på Pia’s telefon. Promenaden går på en bakgata som ju är trevligare att gå på eftersom man slipper störas av trafiken på den stora leden men det bli en bit längre på det viset. Hem tar vi leden i stället och det gå ju bra eftersom den kantas av en bred trottoar.
Här i USA är det väldigt populärt med fiske. Alltså finns det otroligt många motorbåtar med dörjstänger.
Vi lättar ankare strax före klockan 8 och går ut genom kanalen vi kom in genom för 4 dagar sedan. Vi får en fin segling norrut längs Floridas kust. Vi gör mestadels runt 6 knop och det är bekväm segling.
När vi kommer fram till infarten till Fort Pierce är motströmmen än värre jämfört med hur det var när vi skulle gå in till West Palm Beach och vi gör nu inte mer än ca. 2 knop över grund i den smala kanalen.
Hur som helst så övervinner vi motströmmen och kan ta oss in och strax före klockan 6 ankra upp på en jättefin plats strax söder om infarten.
Vi har legat still här av två anledningar. Dels ville vi vila upp oss efter överfarten från Kuba och så blåser det rätt ordentligt från nordost. Vindhastigheten ligger runt 30 knop.
Det blåser.
Här är en liten film som visar förhållandet ombord. Det är ganska tröttande när det håller på så här i flera dagar.
Bäst som vi ligger och väntar ut vädret så hör Pia hur det rasslar till i fören och ropar ut att det händer något med vårt ankare. Jag hoppar ut i sittbrunnen och ser då hur en mindre båt ligger precis jämsides med oss och håller på att drifta akterut. Den har draggat ner och först hamnat på vår ankarkätting som i den hårda blåsten varit uppsträckt. När båten ”rundat” ankarkättingen har den vridits och med kölens hjälp fjärmat sig från vår båt och gått förbi de första 6-7 metrarna utan att vidröra vår båt men när den närmar sig vår akter är den på väg närmare igen. Dess för pekar nu in mot vår akter och jag sticker ner ena foten under mantåget och lyckas bära av så att våra solpaneler undgår förstörelse. Det var en så kallad ”Close Call”.
Herrelös båt på drift.
Vi ser att den lilla segelbåten som draggade förbi oss senare hamnar inne bland bryggorna på andra sidan kanalen och ligger och slår med masten mot bryggan. Jag ångrar att jag inte hade sinnesnärvaro nog att slå en tamp runt förstaget så att vi kunde hängt den från vår akter. Då hade det blivit bärgarlön men i stridens hetta var jag mer intresserad av att undgå skador på vår egen båt.
Puh. Vi pustar ut och återgår till vår tidigare sysselsättning. D.v.s. att ta igen oss och vänta ut vädret.
Vid halv fem är friden till ända. Då kommer en ”towboat” med en motorbåt på släp. Dom ankrar upp motorbåten precis i lovart om oss. Vi ser att där inte används någon kätting alls, bara lina. Jag signalerar till bogseraren med vår tuta och han kommer upp jämsides och undrar om vi behöver hjälp. Nja, svarar jag. Vi behöver hjälp med att få båten som ni nyss ankrat flyttad på eftersom vi inte inte vill bli pådraggade igen av någon som inte har ordentliga ankardon. Annars har vi inget behov av hjälp. Killen i bogseraren säger att han inte kan göra något åt saken om inte ägaren vill flytta motorbåten. Motorbåtsägaren är också ombord på bogserbåten men verkar inte ta någon notis av vår oro. De avlägsnar sig och vi blir lämnade med vårt bekymmer.
Pia och jag resonerar hur vi skall göra. Vi vet att vårt ankare sitter som berget. Vi har inte rört oss en meter i den hårda vinden och det är vanskligt att ankra om för man vet inte om man får lika gott fäste igen och det blåser fortfarande lika mycket. Dessutom blir det strax mörkt så vi har inte flera försök på oss i dagsljus. Samtidigt vet vi ju att om det händer något med motorbåtens ankarlina kommer den farandes snabbt mot oss. Vi kommer inte att hinna spela hem vår kätting och ankare innan den är på oss. Att kunna sova under dessa förhållande är uteslutet då en av oss måste sitta vakt så vi beslutar oss för att ankra om så att vi kommer ”Out of harms way”.
Vi lyfter och strax innan mörkret kommer har vi ankrat om 200 meter längre söderut. Vi får bra fäste igen och det känns skönt att inte ha en herrelös motorbåt med dålig ankarutrusning liggandes precis for om oss i den hårda vinden. Vi kan gå till kojs och sova gott.
Det första vi gör är att vi båda går upp till CBP för att ånyo försöka checka in. När vi kommer dit och presenterar oss och framför vårt ärende tittar dom på våra papper och i datorn som nu fungerar och frågar oss vad vi gör där. Officeren säger att allt är klart och hälsar oss välkomna till USA. Det verkar inte som om dom har någon ordning alls och hela detta med gränskontroll, customs och immigration verkar vara mer eller mindre ett skämt. Dock så kan man misstänka att om man inte följer reglerna och råkar ut för en paragrafryttare krävs man på 50.000 kronor i böter med tillhörande kommentar ”That’s not my problem”.
I USA finns det gott om mat till skillnad mot varifrån vi kom. Vi besöker en supermarket och frossar i alla färska matvaror. Här finns det ägg till skillnad mot på Kuba.
Gott om mat.
Man inser inte hur fantastiskt välförsedda vi är med alla produkter som finns på butikshyllorna i västvärlden om man inte besökt ett land som Kuba eller det forna Jugoslavien.
Efter inhandlandet lämnar vi den dyra marinan och finner en ankringsplats lite längre söderut i ICW. Här är det ganska grunt men vi snirklar oss in mellan de andra ankarliggarna och fäller kroken på 3 meters djup.
Under natten ökar vinden. Nu går vi nästan rakt norrut. Eller snarare NNV. Vi är ganska nära de allra västligaste små Bahamasöarna och behöver nu närma oss Florida för att ta oss in till West Palm Beach.
Vid 3 tiden på natten har farten ökat rejält och vi toppar över 10 knop över grund.
Soluppgång efter 2 dygn från Havanna.
Vi är framme vid infarten till vår destination vid 8-tiden. Som vanligt har vi lyckats med att komma fram i dagsljus. Vad vi inte lyckats med är att komma fram lagom så att vi har medström in genom infarten. Snarare har vi misslyckats å det grövsta med just det. Vi kör på allt vad vi kan men vi gör bara 3,5 knop. Efter några dygn till havs känns det fruktansvärt segt när man längtar efter att få komma i hamn och få lite ostörd vila. Dessutom vet vi att vi har en process med incheckning som kan vara besvärlig. USA är inte känt för att vara smidiga precis.
Vi skulle kunnat ankra inne i ICW (Intra Coastal Waterway) som det heter och ta dingen in till land för att checka in men vi bestämmer oss för att lyxa till det och gå in i en marina för att göra det enkelt att nå customs och immigration. Nog visar det sig att det är lyxigt alltid. I alla fall när det gäller priset. Det kostar $118 för en natt. D.v.s. ca 1000 kronor. Jaja vi får slå ut det på de dygnen vi varit till havs för att vår budget skall gå ihop.
Vi blir anvisade en plats mellan 2 fingrar på en pontonbrygga varefter vi ringer Customs and Border Protection (CBP) men får inget svar. Skepparen stövlar upp till myndigheterna och frågar varför det inte går att få kontakt med CBP. De suckar och säger att man är tvungen att först ringa så det är bara att gå tillbaks till båten och försöka igen. När jag kommer tillbaks till båten och ringer så svarar en myndighetsperson och jag blir anmodad att gå upp till myndigheten jag nyss kom ifrån.
Att långsegla innebär kanske inte så mycket motion när det gäller själva seglandet men desto mer för att springa mellan båten och myndigheterna. Jag går tillbaks till CBP och då är det flera skeppare där för att checka in/ut. Jag hör när en av dem konfronterar en av tjänstemännen när denne förklarar att deras datorsystem ballat ur och dom kan inte effektuera några tjänster för tillfället utan man får återkomma senare/imorgon.
Jag blir i alla fall antecknad att jag försökt att checka in och jag frågar också om min besättning, Pia alltså, får beträda land, vilket beviljas.
