TRUD's logg

Vi gör fin fart under natten och hela dagen. Farten ligger konstant mellan 6 och 7 knop.

När man seglar från Havanna och skall upp längs USA’s ostkust går man ganska mycket åt ONO. Ungefär 60 grader. Efter hand ökar farten till över 7 knop vilket ju är trevligt.

Det händer inte så mycket under dagen utan vi tuggar distans och det känns ju tillfredsställande.

Framåt sen kväll kommer vi i närheten av Andante och vi kan se hennes lanterna och efter ett tag är vi tillräckligt nära för att också urskilja båt och segel i mörkret. Dom är på väg mot Bahamas och vi snackas vid över radion. Dom tänker gå och ankra innan dom går in för att klarera in.

Själva fortsätter vi mot Florida som nu innebär efter hand en mer nordlig kurs.

1

Vi lämnat bryggan vid halv ett och går bort till kajen där myndigheterna håller till.

Där förtöjer vi och vi får ombord en kvinna med mycket långa lösnaglar, Hon går igenom och då visar det sig att dessa attribut är minst sagt opraktiska om man skall söka igenom en båt. Jag får till exempel hjälpa henna att dra ut lådorna i vår byrå. Naglarna skulle bottnat i urtagen och hade med säkerhet lossnat från fingrarna.

När pappren är ifyllda vill hon ta sig en titt på cyklarna igen. Heeelt otroligt. Vi måste precis som när vi anlände hit till Havanna plocka upp alla segel, kapell åror till dingen, sittbrunnsbord och en massa annat smått och gott innan vi kan få fatt på cyklarna som ju ligger längs ner i stuven.

Vad tror dom ? Kanske att vi sålt/gett bort cyklarna så att någon kuban kan använda dom för att ta sig till USA ? Efter att hon sett att vi har de 2 cyklarna kvar ombord och att de har samma kulör som när vi anlände så är vi klara och kan ge oss av.

Vi går ut ur hamnen vid 8:a tiden längs den bojade leden och sätter segel.

Det blåser ganska lite och vi går så högt bidevind vi kan och gör cirka 4 knop. Efter ett tag ökar vinden och vi gör bättre fart. Vi håller fortfarande så mycket österut vi klarar. När klockan närmar sig 4 på eftermiddagen har vi avverkat lite över 30 Nm och nu lägger vi om kursen lite mer mot nord för att försöka fånga Golfströmmen.

Efter ett tag kommer vi ut i den och ser att farten ökar till drygt 6 knop.

2

Elnätet här på Kuba har lite mer att önska. Vi har en isolationstransformator som landströmmen kommer in via. Den är konstruerad så att det går att koppla den till antingen 120 eller 240 volt. Det är väldigt behändigt eftersom man då alltid kan få 240 volt i uttagen ombord. Det är ju den spänningen som våra apparater här ombord kräver eftersom vi har haft med oss dessa från Europa.

Vi har också en omformare som sitter mellan isolationstransformatorn och vägguttagen ombord. Denna är lite kräsen när det gäller spänningen på dess ingång. För att skydda förbrukarna kräver den att spänningen ligger inom ett bestämt intervall. Annars slår den ifrån leverans av ström till uttagen.

Nu visar det sig att spänningen här i marinan är lite för hög för att uppfylla kravet på max spänning. Detta medför att vi inte kan brygga kaffe m.h.a. vår vattenkokare. Nu är det så att vi har ett uttag i skåpet bakom navigationsbordet som ligger kopplat direkt efter transformatorn och som inte är beroende av att omformaren accepterar situationen.

Alltså går det att ”lura” systemet genom att först belasta elnätet m.h.a. vår värmepistol så att spänningen faller till en nivå som gör att omformaren är glad och lycklig. När väl vattenkokaren drar ström är allt frid och fröjd som vi kan se i följande video.

3

Dagens agenda handlade om att besöka Havanna.Marinan där vi ligger befinner sig en bra bit från huvudstaden så vi, tillsammans med besättningen tar en taxi in till staden. Det blir en 50-tals amerikanare som är så vanliga här. Det är nog inte originalmotorer i dessa bilar. Det låter i alla fall inte som att det skulle vara en V8 under motorhuven.

Vi går runt och studerar de gamla kvarteren i centrala Havanna

Här har vi några bilder vi tog.

Efter en lång dag återvänder vi till marinan i en vanlig taxi. Vi förhandlar om priset och lyckas pruta ca. 10 procent.

0

Så var det dags att ta tag i den sista sträckan fram till Havanna. Det är en distans på ca. 40 Nm.

Vi är morgonpigga och lyfter ankaret strax innan klockan 6 på morgonen. Det blir frukost medan vi är på väg ut genom inloppet.

Idag är vinden lite annorlunda och vi kan gå raka sträckan längs Kubas nordkust.

När vi närmar oss Marina Hemingway som den heter ropar jag upp Customs och blir anmodad att komma in i hamnen och lägga till vid deras brygga.

När vi väl lagt till vid deras brygga kommer en dam ombord för inspektion och pappersifyllande. Efter ett tag säger hon något på spanska och vi fattar vad hon menar för bland det vi inte förstod fanns ordet perros. Dom skulle alltså ta ombord, inte en, utan 2 hundar för att kolla om vi hade narkotika ombord. Pia och jag satt lugnt kvar i kajutan. Vi har varit igenom båtens alla hörn och har inte haft några okända gastar ombord så vi var helt säkra på att båten var ren.

En av hundarna var väldigt intresserad av någonting runt mastbalken, men där fanns bara några rörkopplingar undanstuvade. Man kan undra varför de luktade så intressant.

Sedan kommer de mystiska frågorna. Förutom de vanliga om telefoner så ville dom veta om vi hade cyklar och det har vi ju. Vad är kulören på dessa frågar hon. Rojo y Azul (Röd och Blå) svarar vi.

Detta var inte nog utan hon ville se cyklarna också. Herregud tänker man då, vad ska det vara bra för? Ingen kuban kan väl smita från ön med en cykel.

Det gällde att bita sig i läppen och utföra en uppstuvning som hette duga. Det är nämligen så att vi inte har använt våra cyklar sedan vi var i Las Palmas på Kanarieöarna för över 2 år sedan och de ligger längst ner i en av de stora djupa stuvarna i sittbrunnen. Det betyder att jag är tvungen att packa upp all segel, alla tillbehör till dingen, sittbrunskapell och lite annat smått och gott. Sedan dög det inte att se att cyklarna fanns där. Nä, dom skulle upp och säckarna öppnas så att damen kunde fotografera varje cykel. Det gick nästan inte för sittbrunnen var så belamrad att det inte fanns någon yta att sätt ner en fot på. Efter detta var myndigheterna nöjda och vi kund flytta in till en angiven plats i marinan.

När vi kommer fram till vår plats visar det sig att Andante ligger precis för om oss. Nu är vi båda i samma hamn igen.

I Hemingway Marina förtöjer man längs med kajen.

3

Samma sak idag. Vi tar ett styrbordsslag ut från kusten och en stund efter middagstid kommer vindvridningen, vi slår och kan ligga upp till Bahia Honda.

När vi kommer in till ankringsplatsen ligger No Stress här redan. Vi försöker ankra men vi får inte något fäste vid första försöket. Vi flytta oss då och nu tar ankaret fint och det känns tryggt.

Det här med att ankra är en halv eller kanske hel vetenskap. Det finns många synpunkter på vilket ankare man skall ha och hur man skall gå tillväga när man ankrar.

När vi ankrar lägger vi först ut kätting så att ankaret precis når botten eller så nära detta man kan bedöma. Sedan backar vi och samtidigt lägger vi ut kätting medans båten rör sig akterut tills vi fått ut så mycket kätting vi vill ha med avseende på djupet. Vi lägger gärna ut 5 ggr. djupet. Vår vän Björn i Think Twice har gjort en mer vetenskaplig utredning om hur mycket kätting man behöver vid olika djup och vindhastigheter. Där kan man i alla fall konstatera att hur grunt det än är måste man ha minst 20 meter. Är det 2 meter djupt duger det inte med 6 meter kätting enligt deviset 3 ggr. djupet.

Efter att tillräckligt med kätting är utlagd låter vi båten lägga sig till rätta med avseende på vind och ström. Därefter slår vi tomgång back på motorn och låter den tugga på.

För att ha koll på om ankaret ligger still eller inte sätts ett ankarlarm på plottern som visar hur långt från den initiala positionen båten förflyttat sig. Man har då koll på metern när hur långt båten rör sig medans man backar ner ankaret. Ligger båten still så ökar vi successivt varvtalet på motorn. Vi brukar sluta när vi kommit upp till 2400 varv/minut vilket motsvarar ca. 20 hk. Ligger båten still då känner vi oss trygga inför natten.

Jag kan passa på att nämna att i Karibien där det är mycket båt i vikarna får man när man skall ankra gå upp nära aktern på båten ramför och lägga ankaret där eftersom annars kommer man alldeles för nära båten akter om en. Vi har gjort så även på andra platser men där är inte båtfolket vana vid detta förfarande och man får då höra att det är alldeles för nära. Det kan det vara om vinden skulle lägga sig och bli svag. Då kan båtarna vandra runt lite hur som helst och till slut komma när varandra. Även om det inte blir någon ”smäll” kan det ju vara olämpligt där det inte blåser.

4

Vi har upptäckt att mot eftermiddagen vrider vinden från SE till NE. Detta betyder att det är lämpligt att ligga på en styrbordsbog på förmiddagen och sedan göra ett slag när man märker att vinden är på väg att vrida. Kappseglarna brukar ju slå på ett vindskift och så gör även vi och får då fina kryssvinklar.

Vi kommer fram och det blåser rätt ordentligt men vi tar oss långt in och ankrar i en vik som ligger enskilt så att vi slipper Guarda Frontera och allt vad det innebär av administrativt besvär.

På vägen in går vi förbi en båt som heter No Stress. Den ligger väldigt exponerad för vind och sjö. Vi fortsätter längre österut och viken vi ankrar i är helt lugn. Skönt att inte behöva ankra där ute där den andra båten är. Förmodligen vågade han inte fortsätta in i viken eftersom det finns 2 st. 1,6 metare som man måste gå emellan. Vi såg aldrig djup mindre än 2,5 meter så vi måste ha träffat rätt.

4

Vi betar av ännu en sträcka och ankrar vid Santa Lucia. Vi ligger helt ensamma vid en otroligt vacker kritvit sandstrand. Tyvärr tog vi inga bilder här. Vi passar på att bada från båten i det fantastiskt fina vattnet.

4

Vi har nu 160 Nm kvar till Havanan och vi vill inte segla några nätter så det får bli lite kortare turer dit.

Vi ger oss av halv åtta. Vi seglar inomskärs norrut. Det blir fin segling. Eftersom det är innanför öar så är sjön nästan helt platt och det är väldigt behagligt.

Den ankringsplats vi hade tänkt att övernatta vid är vid rådande vindriktning inte så bra så vi söker oss till en plats vid Punta Ingleses. Där ankrar vi men efter en stund kommer det en militärbåt eller ja den såg snarare ut som en partybåt. Männen i båten var i alla fall grönklädda och det måste finnas en stor produktion av gröna kläder här på Kuba för var och varannan myndighetsperson går omkring i sådana kläder. Männen informerar oss om att vi ankrat på militärområde och att vi måste flytta på oss.

Ok, vi tar upp ankaret och ger oss av till den tidigare tilltänkta ankringsplatsen som nu ser ut att vara ok sedan vinden lagt sig. Vi ankrar där och får en god natts sömn.

4

Vi tar en lång promenad till ett pensionat som ligger ett stycke från hamnen. Vägen vi vandrar på är kringelikrokig och som vi ser det helt utan anledning. Man skulle kunnat dragit vägen spikrakt genom djungeln men det har man inte gjort.

Efter en timma kommer vi fram till pensionatet och restaurangen som vi tänkt äta lunch på.

Det är onsdag idag. Alltså lillelördag så det får bli en drink före maten. Vad passar bra månntro?

Det får blir en mosqito. Hmm, heter den verkligen så ?

Vi njuter av drinken innan vi får in maten och Pia tar en selfie.

Maten smakade bra och det var rikligt tilltaget så det blev en del dricks.

Innan vi startar återtåget till båten passar vi på att ta en titt på grisarna som bor under husen här. Dom verkar synnerligen trötta.

Efter att vi återkommit till båten visar det sig att vi blivit ordentligt myggbitna under vandringen genom djungeln. Inte så mycket att göra åt nu. Märkligt nog märkte vi inte något under promenaden.

4