Det var lite stökigt i hamnen tyckte vi så idag seglar vi iväg ett kort stycke för att ankra upp i en av de vikar som finns lite längre västerut på Antigua.
Vi kommer iväg vid 10 tiden och vi seglar med endast genuan. Det är lite enklare för då behöver man inte stöka med storseglet och gå upp på däck o.s.v. Det räcker att släppa på linan som man rullar in genuan med. Det var ju medvind så fartmässigt spelade det nästan ingen roll att vi seglade med bara ett segel.
Vi kommer fram till en jättefin vik vid namn Carlisle Bay och ankrar ganska långt in då vi ville undvika en hyrbåt med en smattrande vindgenerator.
Vi har en som är görtyst. Vi hissar den på det inre förstaget och vi sover precis under den men störs inte det minsta.
Längs stranden inne i viken ligger det ett hotell som verkar vara av det mer luxuösa slaget.
English Harbour var under 16, 17 och 18-hundratalet en viktig hamn för engelska flottan. Här fans varv för underhåll av dess fartyg.
Här fanns och finns även idag efter renovering Nelson’s Dock Yard. Namnet har det fått efter den berömde engelske amiralen Horatio Nelson som bodde här 1784 till 1787.
Nelson är mest känd för att som befälhavare ha tillintetgjort den fransk-spanska flottan 1805 vid Trafalgar och därmrd förhindrat Napoleon att invadera England. I slaget sårades Nelson dödligt och avled på sitt linjeskepp Victory.
Vi tar lite bilder på de häftiga båtar/fartyg som ligger i hamnen.
English Harbour,Häftiga båtar.Häftig båt.Häftiga båtar
Vi lättar ankare lite efter klockan 6 på morgonen för att segla de 42 distansminuterna upp till English Harbour. Vi låter dingen ligga i och bogserar den. Det är mestadels fin vind och vi kommer fram och ankrar i yttre ankringen ungefär klockan 2.
Skepparen tar dingen in till customs and immigration för att checka in oss. Efter en stund är han tillbaks till båten och då visar det sig att grannbåten och Trud har varit på väg att stöta ihop trots att det såg bra ut när skepparen lämnade båten.
Tydligen beter sig Trud och den andra båten sig helt olika med ström och vind. Eftersom vi ankrat sist flyttar vi oss utanför den andra båtens svängradie. Efter det är det lugnt även om vi ser att den beter sig väldigt konstigt.
Under kvällen kommer en av deltagarna i Atlantic chalange in. Detta är en tävling för tokstollar som har fått för sig att det riktiga sättet att ta sig över Atlanten är att ro hela vägen. Det är en tävling som anordnas av Whiskeytillverkaren Talisker.
Det smälldes en del fyrverkerier när de gick över mållinjen. Vi låg alldeles vid linjen så vi fick uppleva detta firande på nära håll.
Fyrverkeri vid målgång.
Nedan kan ni se en film av hur det såg ut. Filmen håller inte internationell klass utan är lite darrig på slutet.
Roddbåtarna som rotts över Atlanten.Närbild på roddplatsen.
Vår ny vänner i båten WEOHGI hade kommit in och vi föreslog att vi skulle besöka trädgården som ligger ett stycke från hamnen och det tyckte de kunde vara trevligt även om dom hade besökt den för några år sedan.
Vi tar oss i land och startar promenaden. Det är ungefär en timmes promenad och nästan bara uppför så det blir lite belastning på hjärta.
Vi spenderar drygt en timma inne på trädgården och tar en massa bilder.
Ett stort träd.En liten skeppare.Alan and Avryl från WEOHGI.Flamingos.Träd i trädgården.Söta papegojor.
Efter titten i trädgården blev det en lunch i dess restaurang och sedan promenad tillbaks till hamnen. Nästan bara nedför.
Eftersom vi blev inbjudna till WEOHGI när vi var på Marie-Galante tyckte vi det var roligt om vi kunde se dem på en sundowner vilket de tackade ja till omedelbart.
Det blev mycket trevligt då vi hade dom för oss själva. Är man för många kan det bli så att någon så att säga tar över showen vilket blir lite tråkigt.
När dom anländer har dom med sig några slags kakor. Kulturen är lite annorlunda utomlands. Blir man inbjuden på en sundowner har man oftast med sig något. Det kan vara chips, nötter, några burkar öl eller så. I Sverige brukar man inte ha med sig ”mat” när man går bor. Alltså skiljer det sig lite. Något man kanske skall vara medveten om.
Först tar vi en promenad iland men det var inte så långt man kunde gå utan att ta till vägbanan så vi avstod från någon längre sådan En bild över ankringsplatsen blev det i alla fall.
Viken innanför Pigeon Island.
Idag beger vi oss ut till Pegeon Island. Det är ett naturreservat och vid ön får man inte ankra. I stället finns det bojar som man kan lägga sig vid för att då från båten kunna snorkla runt och titta på de fina fiskarna. Ja, det är i alla fall vad som står i Doyles Cruising Guide. När vi är på väga att lägga oss vid en av de vita bojarna börjar skepparen på en av dykbåtarna protestera och säger att vi inte kan ligga där. Vadå, vi är under 10 meter och gränsen för att få ligga vid bojarna skall vara 12 meter enligt guiden. Skepparen påstår då att 8 meter är gränsen fast han själv nyss legat vi den bojen vi tänkte ta och hans båt var definitivt längre än 8 meter också betydligt längre än vår båt. Vi tar ett varv runt ön och hittar en boj på andra sidan och att vi tar den ser inte den ”felinformerade” dykskepparen.
Behöver jag säga att det är inte är tillåtet att fiska här ? Vi tar på oss cyklopen och Pia är smart för hon har sparat lite gammalt bröd som vi lockar fiskarna med. De blir helt galna och slåss om brödsmulorna.
Fiskarna vid Pigeon Island.
Vi passar på att använda vår GoPro också. Här är en liten film från den.
Efter att vi sett oss mätta på ”akvariefiskar” lämnar vi bojen och sätter genuan. För en gångs skull lyckas vi segla vid gång nära läsidan på en ö. Det brukar annars vara svårt att göra det här i Karribien. De flesta är höga och vinhastighet och vindriktning varierar så mycket att man blir galen av all segeljustering. Ibland blåser det medvind och ibland rätt emot.
Vi kommer fram till hamnen som heter Deshaies och hittar en yta som vi tycker passar bra. Det ligger en svensk swanbåt från Stockholm om barbord. När vi lagt vårt ankare visar det sig att vi hamnat lite för nära svensken trots att jag lagt ankaret så att vi borde hamnat med lika stort avstånd till båten på vår styrbordssida. Ibland kan det vara svårt att bedöma eftersom det är inte alls säker att båtarnas ankare ligger rakt för om stäven. Kättingen kan mycket väl ligga i en båge p.g.a. att vindriktningen ändrats och kättingen inte blivit uppsträckt.
Skepparen på swanbåten knorrar lite och berättar att han fått in en annan båt i aktern i förra hamnen han låg i. Konstigt tyckte jag. Draggade han framåt då frågar jag. Det torde vara ytters ovanligt.
Vi lättar och placerar om vårt ankare och nu med större vetskap om var de andra ankarna ligger hamnar vi exakt där vi först hade för avsikt att ligga.
På morgonen sjösätter vi dingen och kör över till Andante som legat här några dagar. Det blir lite ordväxling och sedan fortsätter vi in till byn för att slänga sopor och checka in i ”Frankrike” igen.
Vi lägger dingen på flytbryggan och tar oss iland. Sopebingarna ligger en bit uppför en backe åt norr och incheckningen åt anda hållet. Den är ganska anonym och ligger en trappa upp.
När vi är där uppe och håller på att skriva in data på en dator känner vi en rejäl skakning. Det är en mindre jordbävning men personalen fortsätter som ingenting hänt så vi antar att detta är normalt och återupptar skrivandet. Snart är det klart och vi betalar 5 euro.
Sedan tar vi oss tillbaks till båten och lättar ankare. Vi tänkte gå runt en udde och lägga oss där i stället eftersom vi tyckte att vi rullat lite för mycket under natten som varit. Det visar sig dock att där kan man inte längre ligga för eget ankare utan här har man lagt ut bojar och spärrat av viken med gula markeringsbojar vilka man inte får ankra innanför. Pia tycker att vi inte ska krusa och så vi ger oss av norröver väster om Guadeloupe. Natthamn blir viken vid Pigeion Island ungefär halvvägs upp på Guadeloupe.
Vi tyckte att hamnen här var väl liten för att man skulle trivas så vi ger oss av efter att varit iland och handlat lite.
På väg tillbaks till båten är det en man på en av färjorna som viftar åt oss. Vad han vill vet vi inte men antar att han tycker att vi ligger i vägen. Vi ropar till honom att vi strax skall ge oss av och han nöjer sig med det.
Vi avgår strax efter klockan 10 och är framme vid The Saints klockan 14:30 ungefär. Andante ligger vid boj här men vi hittar ingen ledig boj så vi ankrar lite utanför fältet med bojar. Det verkar vara en väldigt skvalpig hamn det här.
Vi bestämmer oss för att lämna redan i morgon men behöver checka först. Vi befinner oss återigen på fransk mark eller vatten kanske man ska säga.
Vi kom iväg vi 10-tiden och går den 23 Nm långa etappen till Marie Galante.
När vi kommer in i hamnen Grand-Bourg som i Doyles Cruising Guide sägs kunna ha plats för ett större antal båtar finner vi två båtar som ankrat där och med de där, finns det knappt plats för oss. Vi får ankra väldigt nära båten WEOHGI med Alan och Avryl ombord som vi träffade i Plymouth på Dominica.
Vi ligger nära WEOHGI.Hamnen som knappt har plats för 3 båtar.
För att vara säkra på att vi inte dunsar i varandra lägger vi dingen emellan.
Vi blir inbjudna tillsammans med besättningen i den tredje båten, en katamaran till en sundowner i WEOHGI. Vi får en del bra information om segling i USA av katamaranbesättningen.
Igår bokade vi en guidad tur med Andrew upp i Indian River. Detta är den enda floden som man kan ta sig upp genom med båt. De andra har forsar och vattenfall. Efter vägbron får man inte använda motor utan guiden är tvingad att ro/paddla.
Andrew ror.
Det var väldigt vackert men till skillnad mot före orkanen Maria så är floden ännu inte övertäckt av träden. Tidigare var det som att färdas i en tunnel. Mycket jobb har lagts ner för att rensa upp i floden så att man kan erbjuda turister denna färd.
Floden är väl mest känd för att man här spelade in delar av Pirates of the Caribbean 2.
Indian River
Det får bli en hel del bilder denna gången. Trädens rötter är lite speciella.
Ovanliga rötter.
När vi är på väg uppför floden gör Andrew oss uppmärksam på en vadare som väldigt långsamt försökte överraska en krabba som bor i hålor på strandkanten.
Krabbjagare.
Vi ser också en Kungsfiskare bland träden.
Kungsfiskare.
När vi kommit upp så långt det går nu efter orkanen finns här en trädgård. Där springer det omkring en ödla som jag lyckades fånga på bild. Det fanns inte tid att kolla i sökaren så jag fick skjuta från höften men han fastnade i alla fall.
En ödla.
Här fanns också en bar som serverade hempressad juice. Nåja, det råkade vara rom i den också och det var den godaste rum punch vi någonsin smakat. En med kokos och en med passion.
Baren längst upp i floden.
Så bar det av nedåt igen och då fick vi se en Leguan i trädet ovanför.
Den 19:de September 2017 slog orkanen Maria till på Dominica. Maria var när den kom in över Dominica en kategori 5 orkan. Den högsta nivån på den 5 gradiga skalan. Vindar på som mest 280 km/timmen eller uppemot 80 m/s. Den vindstyrkan är det inte mycket som står emot.
98% av alla tak flög all världens väg. 100% av bananodlingarna var totalförstörda. Kostnaden för orkanens framfart motsvarade mer än 2 ggr landets BNP. 65 människor dog varav 34 aldrig återfunnits. Enkelt uttryckt, ingenting fanns kvar.
För att i någon mån begripa vilken kraft det är i en vindstyrka på 80 m/s kan man jämföra med 20 m/s som jag tycker är mycket. I alla fall om man varit ute och seglat i den vindstyrkan. Tänk er då att kraften är 16 ggr större. Då blåser du bort även om du ligger ner på marken och försöker hålla i någonting som inte redan flugit iväg.
Nu nästan 1 1/2 år senare har livet börjat återvända till något som liknar det normala fast man ser fortfarande spår efter orkanens härjning.
En före detta dykfirma.En urblåst restaurang.
Vi kunde inte med att springa omkring och fotografera den värsta förödelsen. Det kändes inte bra att göra det bland de drabbade. Ni får försöka föreställa er hus där taket är borta, en eller två väggar står på sniskan och alla fönster utan glas. Elledningarna hänger i nystan. En del i huvudhöjd när man går på gatan.
Man ser hela tiden eldar i och kring byn. Det är bråte från orkanen som man gör sig av med på så sätt.
