Det kommer ibland en del regnbyar och idag fick vi se en fantastiskt fin regnbåge här på ankringsplatsen. Håll till godo.
Distansen till Portsmouth är 55 Nm vilket betyder att det är svårt att gå hela distansen även om man går precis när solen går upp och också hinna fram innan myndigheterna stänger för dagen. Kommer man senare måste man betala övertidspengar. Vi har som princip att undvika dessa kostnader.
Vi lämnar Martinique nästan exakt vid midnatt. Vi har mycket fin segling när vi kommit ut i sundet mellan Martinique och Dominica. Enda problemet vi har är att vi får sargassotång runt vindrodrets roder så det blir till att rensa det emellanåt.
När vi når upp till Dominicas sydspets gå det inte att segla längre så det får bli maskin fram till norra änden där vår destination Portsmouth ligger. Vi kommer fram klockan 10 och ankrar upp i viken. Sedan skall det checkas in. Motorn monteras på dingen och vi åker in till den stora bryggan.
Vi vet var immigration ligger och går dit och blir snabbt klara. Sedan skall vi till tullen. Den visar sig ligga lååångt bort men det är ju bara att promenera. Väl där skall det fyllas i en massa papper. Det blir lite problem för immigration har tagit vår zarpe men tullaren är hygglig så vi slipper gå den långa vägen tillbaks för att hämta den. Betalning skall till också EC $ 13.
Nu kan vi äntligen ta oss tillbaks till båten för några timmars sömn.
Denna hamnen var bland det värsta vi varit med om. Vi lämnar så fort vi kan när trafiken kommit igång.
Det blåser väldigt lite så vi tar till motorn emellanåt. Vi kommer fram till Saint Pierre vid 10-tiden. Andante uppenbarar sig vid pass klockan 2.
Saint Pierre ligger på nordvästsidan av Martinique och var tidigare ekonomiskt centrum på Martinique fram till katastrofen 1902.
Det bodde runt 30.000 människor här då men den 8 maj klockan 2 minuter över 8 på morgonen fick vulkanen Mount Pelée ett fruktansvärt utbrott och ett 200-300 grader varmt gasmoln svepte genom staden. Hastigheten på dess framfart var uppåt 180 km/timme och brände upp allt i sin väg. Det tog mindre än 3 minuter så var förödelsen fullbordad. Ögonblickligen dog 29.993 människor. Endast 2 överlevde varav den ene var en mördare som satt någorlunda skyddad i sin stenkammare även om han blev rejält brandskadad. Efter katastrofen benådades han och blev en fri man.
I hamnen låg det 13 fartyg men endast ett kunde ta sig härifrån. De övriga ligger som vrak här och är bland dykare.
Vi blir bjudna över till Andante och det blir en trevlig kväll med mycket tjöt.
Forte de France är huvudstaden här på Martinique och en stor kommersiell hamn. Knappast charmig och som det skulle visa sig fruktansvärt guppig p.g.a. de passagerarfärjor som går från terminalen alldeles invid ankringen. De står på för fullt ända tills de är nästan framme vid bryggan och drar på full fart när de lämnar. Ombord upplever man det värre än den värsta sjögång till havs.
Anledningen till att vi gått hit är att vi ville sammanstråla Med Roy i Andante. Han har legat i detta guppande i 10 dagar för reparationer och vi fattar inte hur han stått ut. I kväll kommer Åsa från Frankrike och de skall gå vidare. Vi bestämmer att vi ses i St. Pierre på norra Martinique.
Nu kände vi oss klara för att fortsätta seglingen norrut. Vi har bunkrat ordentligt med mat och dryck.
Det blir en kort segling runt ”hörnet” till Grande Anse D’arlet . Vi bogserar jollen och använder oss enbart av genuan vilket går fint då vi har i det närmaste plattläns den sträckan vi gick för motor när i kom för cirka 10 dagar sedan.
När vi kommer in till viken visar det sig att den är jättefin. Här ligger nästan enbart fransmän så det kanske är ovanligt med utländska båtar. Byn är charmig och den visar sig vara lugn. Både vad gäller skvalp och oljud.
Vi tänkte gå över till viken som ligger strax söder om där vi är ankrade. Det blir en härlig promenad där det nu är lagom varmt och vi stortrivs. På vägen får vi se en tvättäkta landkrabba.
När vi är nästan framme får vi också se några kor/tjurar. Det är inte så vanligt här i Karibien. Mest har vi sett får och getter.
När vi kommer fram inser vi att denna viken är mycket mer turistig än där vi ligger med båten.
På vägen hem slinker vi in på ett bageri och införskaffar lite fikabröd till kaffet efter lunch.
Jag har länge tänkt fixa ljuddämparen/vattenlåset till motorns avgassystem. Den har hela tiden vi ägt båten stått mot axeltätningen till propelleraxeln vilket kanske inte är så bra. Visserligen har det varit så i 10 år eller mer men den borde ju sitta fast ordentligt.
För att fästa den behövdes lite aluminiumvinklar och dessa fick jag tag på inne på varvet. Som betalning ville han ha något att dricka så jag fick kila iväg och inhandla 2 cocacolaflaskor.
Tillbaks i båten blev det till att kapa och forma 2 vinklar som kunde fästas i 2 skott som satt lämpligt till. Jag ville inte flytta vattenlåset till en högre punkt än vad det varit tidigare. Jag ville behålla fallet från avgasböjen på motorn. Annars kanske vatten skulle kunna rinna tillbaks i motor. Man skall ju inte ändra sådant som fungerar.
När jag far tillbaks från Marinan ser jag Igor och hans båt. Jag kör dit med dingen och det visar sig att han har varit ute i ett riktigt busväder, fått in vatten i båten som dränkt både batterier och motor. Han hade lyckats med lite hjälp komma in till ankringen och lagt sig för om en katamaran.
Eftersom han inte har någon motor känds det lite oroligt. Om han skulle dragga finns det inget han kunde göra för att förhindra att hans går in i båten akter om honom.
Jag ser att det ligger en dinge på styrbordssidan. Jag frågar Igor om han behöver hjälp. Jodå det skulle vara bra. Jag knopar fast vår dinge på babordssidan och så är vi klara för att bogsera båten till en boj. Det visar sig vara den stora bojen där det nyss låg den stora båten som vi hade för om oss innan vi ankrade om. Båten som låg där hade slitit sig under en kväll och stod nu på sandbanken längre väster ut. Det var ju en himla tur att vi flyttade oss. Annars hade vi haft en 50 tons båt på rymmen mot oss.
Amerikanen i den andra dingen och jag i min börjar dra Igors båt framåt samtidig som Igor tar upp ankaret för hand. Ankarspelet fungerar nämligen inte. Han är helt slut när han fått upp det i klyset. Vi lyckas precis undvika att båten dansar in katamaranen. Efter en tur runt ankringsplatsen lyckas vi få båten förtöjd i den för Igors båt överdimensionerade bojen.
Vi tyckte internettet var lite svagt där vi låg och dessutom kändes det inte riktigt bra att ligga akter om den stora övergivna båten.
Vi ankrar om och lägger oss 200 meter närmare land.
Efter att vi checkat ut startar en nära 100 Nm segling upp till Martinique. Vi kommer altså att passera både Saint Vincent och Saint Lucia. Det finns 2 anledningar till att vi skippar dessa. Vi vill ta oss till La Marin för att utföra en del arbeten på båten men också därför att säkerheten på de 2 öarna är något tveksam. Det finns många andra öar att spendera tid på tycker vi.
Till att börja med har vi fantastiskt fin gång. Vi toppar nästan 9 knop. När vi kommer upp till södra änden av Saint Lucia skralnar vinden och vindriktningen pendlar mellan vad som helst. Eftersom passadvinden blåser någonstans mellan ost och nordost hamnar man i vindlä av öarna när man går väster om dom. Vi håller ut en del från land men öarna är så höga att vi påverkas kraftigt ändå.
Det blir till att stötta stundtals med motor. Framåt klockan 2 på eftermiddagen har vi kommit så långt att vi har fri vind igen i gattet mellan Saint Vincent och Saint Lucia. Då kan vi börja tugga oss lite österut och ta oss tillbaka till vår rutt.
Vid 6 tiden och när mörkret faller kommer vi upp i höjd med St. Lucias sydspets och samma fenomen med varierande vindar inträffar igen. Nu ligger vi lite längre västerut och drabbas inte lika hårt av vindlä från ön så vi fortsätter för med segel.
Vid midnatt ungefär är vi förbi St.Lucia. Vi hade pratat om att gå in till Rodney Bay för att ankra där för några timmars sömn och gå innan soluppgången. Många gör så utan att klarera in och det brukar gå fint. Eftersom vi hållit ut långt, 10 Nm från ön skulle det tagit 2-3 timmar att ta sig dit. Eftersom det var rätt i vindögat fortsätter vi hela vägen till vår tilltänkta destination, Le Marin.
Vi kommer fram till Martinique’s sydvästra hörn strax efter soluppgång. Där rullar vi in genuan och går de sista 10-12 Nm för maskin nära kusten för att få så mycket sjölä som möjligt.
Först ankrar vi på ett ställe men då protesterar en tysk och tycker vi ligger för nära honom. Jag tycker inte att avståndet var för litet men jag är trött och orkar inte föra en argumentation om saken och vill han inte ha oss i närheten så är det ju bara att ta en annan plats. Vi ankrar upp bakom en av de stora båtar som ligger på en av de stora bojarna. Därefter sjösätter vi dingen, åker in till hamnkontoret och checkar in.
Efter att all formalia är klar kan vi unna oss några timmars välbehövlig sömn.
När vi vaknar regnar det så det blir inte så många vindslag idag.
Idag skall vi på julbord här i Bequai. Det är Think Twice som har varit sammanhållande för detta event. Det är ett stort svenskt gäng, ett trettiotal plus 4 britter som skall äta julbort på Papas. Papas drivs av Gert som varit bosatt här på Bequia i många år.
Det var länge sedan vi åt ett svenskt julbord och helt svenskt var det inte heller. En del saker var ersatta med Karibisk variant men allting var väldigt gott och vi träffade en massa människor. En del kände vi sedan tidigare och andra var nya bekantskaper. En allt i allo trevlig kväll avslutades med promenad till dingebryggan.
När vi går förbi de centrala delarna av byn kan vi studera det omfattande arrangemanget av juleljus.
