Jag har en vit hatt som jag tycker väldigt mycket om. Jag släpper den sällan men idag tyckte Pia att nu får det vara nog med svett i den.
Hon var lite brysk när hon tog den ifrån mig och skulle tvätta den men för husfridens skull lät jag henne hållas.
Efter tvätten blev den väldigt ren och vit men den blev också lite ledsen som ni kan se av fotot nedan.
Ledsen hatt.
Idag hade vi bestämt med Berit och Anders på Ladybird att vi skulle ta en promenad.
Vi hade bestämt att träffas klockan 1o men när vi kommer iland syns inte röken av någon besättning från Ladybird. Vi vandrar längs gatan vid stranden och plötsligt dyker Anders upp bakom oss. Dom hade stått utanför affären och surfat och som tur var hade dom sett oss vandra förbi.
Det finns ju inte så många vandringsvägar här men vi går österut och det är ganska mycket uppför. Efter ett tag stöter vi på 2 ”infödingar” och frågar om det finns någon stig upp till närliggande topp men det vet eller snarare tror dom inte finns så vi vänder om och går i stället söderut dar vi får en fin utsikt över södra kusten av Carricaou som ön heter vi är på.
Notera de små skuggorna. Det är nästan så att man ryms inom hatten.
3 vandringsmän på vägen.
Utsikt söderut från vår vandring.
Det är ganska varmt mitt på dagen och då är det skönt om man kan hitta lite skugga.
Jag föreslår ett högervarv.
Vi lättar ankar vid 9-tiden och strax efter ger sig Ladybird iväg också.
Det blir ”slösegling” med endast genuan ner till Union Island där vi skall checka ut från St. Vincent och Grenadinerna. Sträckan är kort så vi kan lägga kroken redan kvart i tio.
Strax efter kommer Ladybird in och ankrar för om oss.
Vi har låtit dingen ligga i och bogserat den under seglingen. När vi satt på motorn ropar jag till Ladybird om dom vill ha skjuts in till land och erbjudandet mottas tacksamt.
Vi åker in alla 4 för att checka ut. Vi behöver också ta ut lite kontanter. Samtidigt passar vi på att köpa några grapefrukter i ett av marknadsstånden längs bygatan.
Efter detta tar vi dingen ut till båtarna och sedan lyfter vi upp dingemotorn igen. Vi börjar få rutin på att hantera denna. Idag blir det 2 ggr. upp och 2 ggr. ner.
Vi ger oss av igen. Ladybird har ett försprång på 20 minuter och efter 1 och en halv timma kommer vi fram till Carricou och Tyrell Bay. Vi har ju varit här förut så vi känner väl till stället varför vi har mod att gå långt in nära stranden där vi lägger kroken på 5 m djup.
På med utombordaren och in till Tull och Immigration för tillhörande pappersexercis och stämpling av passen. Vi börjar få rätt många sådana i våra pass nu och fler lär det bli.
Ladybird för ankar.
På beachbaren har man grillad lobster med tillbehör. För att locka kunder åker man omkring på ankringsplatsen för att försöka sälja på besättningarna en sådan här måltid.
Dom hade varit hos oss dagen innan men då hade vi tackat nej trots att han ville ge oss ett bra pris som han sa. Vi sa att kanske i morgon. D.v.s. idag kom dom ut igen och erbjöd oss lobstermåltiden för 80 EC. Jag påpekade då att jag var lovad ett bra pris och vi kommer överens om 75 EC/person. Det var nog så att 80 EC redan var ett bra pris. I alla fall enligt försäljaren.
Nu hade dom redan varit hos Andante men efter att jag prutat ner priset från det bra priset så var dom tvungna att köra över till Andante och justera ner även deras pris.
Jag börjar lära mig det här med att pruta. Det är ju lite osvenskt och tar ett tag innan man känner sig bekväm med det. Vi har hört att en del försäljare inte är bekväma med att man inte prutar och har till och med vägrat att sälja utan att man förhandlat om priset.
Jag mins en gång när vi inte prutade på några tomater och då slängde man till oss ett par extra utan förhandling.
Det var bestämt att vi skulle komma in till stranden kl. 7 på kvällen så vi bjöd in Andante och Ladybird till en sundowner i vår sittbrun halv 6. När vi sitter där och samspråkar kommer mannen från beachbaren och säger att middagen är serverad trots att klockan endast är 6. Vi sitter kvar en stund ändå.
Vid halv 7 tar alla 3 besättningarna sina dingar in till bryggan och vi går upp till beachbaren.
Det blir en fantastiskt trevlig kväll. Barinnehavaren och Anders i Ladybird står för musiken och alla vi andra sjunger med efter bästa förmåga.
Samlade på beachbaren.
Anders på gitarr och barinnehavaren på trumma.
Vi vill inte ligga kvar här. Det verkar inte vara någon vidare hamn.
Strax efter klockan 8 ger vi oss av för att segla den korta sträckan ner till Saline Bay på Mayreu.
Det tar inte lång tid och vid 09:30 släpper vi kroken och till vår stora tillfredsställelse tar den som berget. Nu skall vi väl kunna sova gott kommande natt.
Här finns en fantastiskt fin sandstrand som täcker hela viken.
Den fina stranden i Saline Bay.
Vi tar en promenad upp till byn. Det är en rejäl backe för att komma dit upp.
Det är brant.
Uppe på toppen ligger en vacker liten kyrka.
Kyrkan i sten som skall klara orkanerna lite bättre än den föregående.
Insidan av kyrkan.
När vi är på väg ner igen stannar vi till hos Robert Lewis ”Righteous” för en öl.
Robert Lewis bar.
Lite av interiören av baren och en nöjd Pia.
Idag tar vi ett skutt söderut. Vi kommer iväg vid 10 tiden.
Att gå söderut är mycket enklare än åt andra hållet. I alla fall i den här delen av Karribien där ökedjan ligger lite i SV-NO och passadvinden blåser från öster eller något nord därom.
Det blir fin segling med sol och lagom med vind.
Vi kommer fram till viken på Canouan strax före klockan 2.
När vi släpper ner ankaret märks det att det inte verkar vara det bästa fästet här. Man känner att ankaret kanar på sten så det känns inte riktigt bra.
Viken är väldigt vacker och vattnet är klart och fint.
Under natten växer swellen och tillsammans med vetskapen om den tveksamma ankarbotten blir det en orolig natt. Vi har ankarlarmet aktiverat och det visar sig att vi inte sitter riktigt. Vi rör oss sakta men vi har ganska gott om plats så vi avvaktar dagsljuset innan vi tänker gå vidare härifrån.
Idag blir det en långpromenad tillsammans med besättningarna på Andante och en annan svensk båt. Vi har tänkt att gå över ön till Atlantsidan där det finns ett ”hotell” för sköldpaddor eller en sköldpaddsfarm.
Man ser till att sköldpaddorna når 7 års ålder innan man släpper ut dom i havet. Denna art är hotad så man gör ett behjärtansvärt arbete att försöka bevara dessa djur.
Hasse, Grete, Fred, Roy och Åsa på väg till sköldpaddsfarmen. Pia är som vanligt bakom kameran.
2 månader gamla.
17 år gammal sköldpadda.
Här på Bequia har vi upptäckt att ankarbotten inte är något vidare. I alla fall på den norra delen av ankringen. På andra sidan verkar det vara mer sand och då tar ett plogankare ordentligt.
Jag har dykt på ankaret och sett att det inte har grävt ner sig riktigt. Man ser fortfarande lite grann av flyna. Förmodligen är det bara ett tunt lager sand med hård yta under.
Det blåser ganska ordentligt och båten ligger och svänger i vinden. Detta riskerar att vrida upp ankaret så vi la ut vårt 7,5 Kg Bruce för att stoppa svängningarna. Detta fungerade bra till att börja med men efter hand verkade det som att det gav efter.
För att råda bot på det la vi ut vårt 16 Kg CQR-ankare i hanfot så nu har vi 3 ankare ute. Nu känns det tryggt. Nu svänger Trud inte och ankarna hjälps åt att ta kraften i vinden och swellet.
Med 3 ankare ute känns det tryggt.
Idag gav vi oss ut på en promenad. Vi gick upp till höjden där det funnits ett fort som Engelsmännen byggde för att försvara Port Elisabeth.
Lite bilder från vår utflykt.
Utsikt från fortet.
Pia kollar ankringen.
Där ligger Andante.
Kaktusblomma ?
Var dag innan vi törnar in hissar och låser vi dingen för att inte den skall stjälas och för att det inte skall växa sjögräs och havstullpaner på den.
Vi hissar och låser vår dinge varje kväll.
Vi har lås på motorn så att man inte skall kunna lyfta av den. Sedan har vi en wire som är låst i motorn som vi låser fast i bryggan när vi är i land och runt stagen under natten.
Det blir i alla fall ganska komplicerat om man ger sig på att stjäla vår dinge när den är upphissad på detta sättet. Förmodligen skulle vi vakna av det oväsen som blir om man försöker sjösätta den efter att man kapat wiren. Tjuven riskerar också att få en harpun genom kroppen.
Här i Karibien är det ett stort problem med dingestölder. Vissa öar är värre än andra. St. Vincent och speciellt Rodney Bay är ett ställe där det rapporteras om stulna dingar minst en gång i veckan nu.
