TRUD's logg

Vi seglar den korta sträckan från Tobago Cays upp till Port Elisabeth på Bequia idag.

Att segla uppåt i kedjan av öar är svårare ända tills man kommer till Martinique. Man har ström som sätter västvart med kanske 1 knop och så blåser det ofta från nordost. Det blir till att ha seglen hemskotade så mycket det går och ibland blir man tvungen att göra något slag ändå.

Ovanför Martinique böjer kedjan av öar av åt nord och sedan mot nordväst så då blir det enklare att segla uppåt. Idag lyckas vi klara seglingen utan slag så vi kommer fram vid 3-tiden på eftermiddagen.

Bequia är lite intressant för dom har rätt att fånga val här. Det görs i öppna valbåtar med handhållna harpuner så som man fångade val för 100-150 år sedan. Ett riktigt vågspel. Man har rätt att fång upptill 4 valar om året. Vissa år lyckas man inte fånga någon.

Här följer lite bilder från Bequia.

Ankringen här på Bequia.

Lite soppa och en öl.

Affärsgatan i Bequia.

Helt plötsligt hörs ett väldigt plaskande runt båten. Pia tittar ut och ser en massa fiskar som jagar andra fiskar. Småfiskarna försker gömma sig intill vår båt.

2

Pia har alltid haft svårt för att andas i en snorkel. Hon har brukat hyperventilera och då blivit yr i mössan. Nu hade vi bestämt att hon skulle få öva på detta vid stranden här i Tobago Cays.

Här har vi en film på lite fiskar.

Som vi tidigare skrivit så är vattnet här väldigt fint och turkost.

Turkost vatten.

2

Här åker omkring en massa försäljare i motorbåtar och vill att man köper än det ena än det andra. Vi visste att man kunde få äta grillad hummer på stranden och igår hade en man vid namn Free Willy salufört sin hummer med diverse tillbehör. Vi kom överens om att han skulle hämta upp oss klockan halv sju.

En hummer/person.

2

Ankringen här är ganska guppig så vi ger oss av redan idag.

Destinationen är Tobago Cays som påstås vara en verklig pärla bland de Karibiska öarna. Det blir ett par timmars fin segling norrut varefter vi sätter maskin och går in väster om revet.

Allt är lite bakvänt här om man jämför med Bohuslän eftersom havet, Atlanten är i öster i stället. Vattnet är precis så turkost som man förväntar sig här i Karibien. Så otroligt vackert.

Vi tar oss iland med dingen. Ön vi är på är skyddad för att sköldpaddorna skall ha en fristad. Tydligen är sköldpaddorna också väldigt hänsynsfulla och respekterar skyddsområdet för några sådana ser vi inte. Skepparen såg 2 st. som betade på botten när han kollade om ankaret hade grävt ner sig ordentligt.

Här några bilder från vår utflykt.

Tobago Cays.

Tobago Cays.

Tobago Cays.

2

Efter att vi checkat ut lämnar vi Carriacou för den korta biten upp till Union Island.

Jag hade skrivit in alla uppgifter i Sail Clear som det heter. Det är ett internetbaserat system för in och utcheckning som skall göra att det är väldigt enkelt med det administrativa. Nu visade det sig att dom inte hade något internet så det blev till att fylla i alla uppgifter för hand i 4 exemplar. Man kanske skulle starta ett företag som producerar karbonpapper för det är en sällan skådad åtgång på den varan. Även kopieringsmaskiner skulle det nog vara en strykande åtgång på. Vi har sett vid flera tillfällen att när man fyllt i alla uppgifter i 4 exemplar tar immigrations eller tullpersonalen och går till kopieringsmaskinen för att producera ytterligare exemplar av de ifyllda dokumenten. Man undrar vad dom ska ha alla dokument till och vem är det som sitter och läser alla dessa papper.

Sträckan upp till Union Island som är en del av St. Vincent är så kort att vi inte bryr oss om att sätta segel.

Väl framme skall det ju klareras in. Vi träffar på en svenskt med familj i båten Indigo Summer och de kan berätta var Customs ligger någonstans.

Union Island

Vi dingar in till dingedocken. Det är en väldigt fin dingedock med en tunnel eller bro och innanför förtöjer man.

Vi hittar customs men vi är 5 minuter för tidiga för enligt skylten på väggen har dom lunchstängt mellan 12 och 13. Medans vi väntar in att lunchen skall vara passe kommer det en annan yachtie och klampar på rätt in på kontoret. Vi följer hans exempel och det verkar inte vara någon som protesterar.

Vi presenterar oss och berättar att vi nyss anlänt från Carriacou. Här har man inte ens officiellt infört Sail Clear så vi förväntar oss en massa handskrivande i flera exemplar. Jag fyller i alla uppgifter utom net och gross tonnage eftersom det inte gäller fritidsbåtar och i vårt registreringsbevis står där endast ett streck.

Men….. det blir bassning på att jag inte fyllt i detta. Jag förklara då att vi inte har ett fraktfartyg och att de uppgifterna inte finns för fritidsbåtar. Tulltjänstemannen vill absolut inte gå med på det och uppmanar mig att kontakta Sjöfartsverket så att dom kan rätta till mitt dokument. Men, men… vi fraktar ju ingenting och då kan man inte tala om net och gross tonnage. Jag visar honom registreringbeviset och han frågar vad strecken efter raderna net och gross tonnage betyder. Not aplicable förklarar jag. Det hjälper inte. Han insisterar på att jag skall få mitt dokument uppdaterat med dessa uppgifter trots att dom inte existerar. Jag tar den enkla ut vägen och säger att jag skall kontakta dom.

Då var vi klara med tullen och nu skall vi få våra pass stämplade. Medans immigrationskvinnan hanterar detta lämnar en fransman fram sina papper hos tullen. Det blir exakt samma diskussion om net och gross tonnage även där. Man undrar om det är ett något suspekt nöje denna tulltjänsteman besitter att försöka införa dessa siffror i dokumenten för fritidsbåtar.

3

Idag såg vi att det var en eldsvåda på en av de två fiskebåtarna som ligger ankrade här Man såg riktiga eldflammor stiga upp i både fören och aktern.

Öppen eld är en tydlig nödsignal och massor av folk ropade på sjöräddningen på VHF’en men fick till svar att det bara handlade om att besättningen eldade upp allt löst brännbart ombord för båten skulle sänkas. Man blir lite förbluffad.

Fiskebåten brinner.

Det är lite förvånande är att den båten som det ryker ifrån faktiskt hade ankarljus när vi kom in. Det var alltså den röda båten som vi var nära att kollidera med när vi kom in i mörkret för några dagar sedan.

2

Nisse och Anneli i Walkabout kommer förbi i sin dinge och det blir en stunds snack. Jag frågar om dom har bestämt något för kvällen och föreslår att vi skall ta en pizza på Lazy Turle. Dom är på och vi ses där klockan 19.

Utemiddag med Walkabout.

1

Idag lättade vi ankare och snirklade oss längre in i viken för att inte ha så långt till land.

Idag är vädret betydligt bättre och vi tar oss iland för lite inköp.

1

Efter att stuvat undan dinge och vindgenerator plus gjort allt annat som måste återställas efter att man legat still ett längre tag lägger vi loss från bojen.

Sträckan upp till Carriacou och Tyrrel Bay är strax över 40 Nm och det borde inte vara några problem att hinna fram före mörkrets inbrott, något som skulle visa sig bli svårt.

Till att börja med går seglingen fint västerut och sedan runt sydvästra hörnet på Grenada.

När vi kommer längre upp får vi busväder. Det blåser 12-13 m/s och hälften av tiden ösregnar det. Vindriktningen är också lite på nordsidan och det visar sig att med den västsättande strömmen har vi ingen möjlighet att ligg upp till den tilltänkta hamnen på Carriacou. Dessutom är sjön grov mellan öarna där det är öppet för Atlanten. Detta medför att vi inte gör så god framfart som vi hade räknat med.

Det blir ett antal slag med väldigt dålaga kryssvinkar eftersom strömmen sätter oss västvart. Vi ser på AIS’en att några andra båtar kämpar på samma sätt som vi. Vi håller oss i sjölä av Carriacou så gott det går för att göra bästa möjliga fart.

När vi är 3-4 distansminuter från hamnen sätter vi maskin och närmar oss bukten.

Det är besvärligt att urskilja de ankrade båtarna så vi går långsamt inåt. Det är becksvart då månen inte kommit upp och hade den det hade den nog inte hjälp i alla fall då det är alldeles för målnigt.

Helt plötsligt ser vi akterlanternan en stor stålfiskebåt. Den är nästan rakt akterut. Herregud, hur kan man ankra ett fartyg mitt i infarten utan något ljus över huvud taget. Vi måste ha missat den med en hårsmån. Dumt nog hade vi inte igång radarn men vi var upptagna med att ta hand om segel och förbereda ankring.

Vi försöker ankra utanför alla de andra båtarna i viken för att gå längre in i morgon när det är ljust men jag känner på kättingen att det är stenbotten så vi tar hem ankaret och går längre in i viken där vi finner sand som ankaret biter ordentligt i och vi kan sova lungt.

För att lugna nerverna efter den traumatiska upplevelsen med fiskebåten tar vi ett glas vin innan vi kojar.

2

Idag hade skepparen på Trud beställt en rundur på ön för att vi skulle få se lite mer än bara viken och matbutiker.

Björn och Gertrud är också med. Det visar sig att ytterligare en besättning i den amerikanska båten Obsession kommer att åka med.

Färder börjar med att vi tar oss upp till en punkt högt över huvudstaden Georgetown.

Georgetown från berget.

Mycket av resan bestod av att vi fick smaka på diverse frukter och kryddor. Ön kallas icke för icke Spice Island.

Kaffebönor.

2 st. fjärilslarver som klättrar på en gren.

Dessa ska bli fjärilar.

Vi besöker ett vattenfall. Dock lite mindre och inte lika imponerandesom det vi såg i Guyana.

Ett litet vattenfall.

Bananer finns det gott om.

Vanlig syn.

Vår chaufför är inne i förre presidentens trädgård för att vi skall få smaka.

Chauffören på pallarstråt.

Sedan besöker vi en chokladfabrik.

Maskin i chokladfabriken.

Inköpt på Chokladfabriken.

Sista anhalten är ett romdestilleri.

Här till verkar man rom på traditionellt vis. Efter att man pressat sockersaften ur sockerrören använder man dem till att värma mäsken. Maskinerna här är från mitten av 1800-talet. Man gjorde ett stort nummer av att allting gjordes utan moderna maskiner och att hela 80 personer var sysselsatta i romframställningen.

Sockerrörsrester.

Vattenhjul från 1800-talet.

Mangel för att pressa ut sockret.

Destilationsapparat modell större.

2