Pia ropar till ”En svensk båt har kommit in och ankrat intill oss”
Sedan konstaterar hon att det är ju Think Twice. Katamaranen med Björn och Gertrud ombord som vi träffade första gången i Farsund 2011 när vi var på väg till Skottland.
Jag, skepparen dingar över och bjuder in till en sundowner och så är det ju så också att Björn skall få avnjuta sitt pris som han kammade hem för snart 3 år sedan i den frågetävlingen jag hade lagt ut på vår loggbok.Vinnaren skulle bjudas på ett glas Macmyra whiskey i Trud’s sittbrunn när tillfälle gavs. Nu hade denna hedersstund infunnit sig.
Frågan var vad man gör när man suggar ner genuan och priset bestod av ett glas Mackmyra i vår sittbrun. Jag har varit väldigt noga med att se till att det fanns kvar en flaska sådan ombord utifall att vi stötte på Think Twice.
Idag på Julafton har vi beställt bord på marinan. Det var buffé men julmaten var inte riktigt som man är van vid. Temperaturen var heller inte som den brukar vara på Julafton så det jämnade väl ut sig.
Maten var i alla fall god. Mycket bättre än musiken som var modern jazz och väldigt hög volym. Vi gillar heller inte riktigt den schangern.
Volymen är så hög att när vi ätit oss mätta och konstaterat att det inte går att föra samtal med de andra seglarna så återvänder vi till båten.
Jazzorkestern.
Vi ligger kvar på boj som tillhör marinan, Vi tänker titta på junior VM så vi vill ligga nära för att få tillgång till bra internet.
Här ser vi marinan dit vi tar dingen för att ta oss iland.
Whisper Cove Marina.
Idag tog vi dingen bort till varvet för att kolla lite. Där finns en båttillbehörsaffär som vi besöker för att se vad dom har för grejer.
Vi har tidigare varit ombord på andra båtar som haft några trevliga soluppladdningsbara uppblåsbara lampor hängandes i sittbrunnen men som inte har gått att köpa där vi varit tidigare.
Det visar sig att man har sådana i denna affären så vi köper ett par.
Amerikanska lampor.
Så här ser dom ut när dom lyser i mörker.
Lampor i natten.
Vi får fin gång under natten. Strömmen sätter västerut med mer än 1 knop här så det gäller att hålla upp så att man inte missar målet. Det betyder att vi måste ha ordentligt hemskotat även om det nästan är halvvind om man bortser från strömmen.
Någon sömn blir det inte. Vi hade inte planerat för det heller eftersom det bara är en natt vi talar om.
Vi kommer fram vid middagstid och letar oss in i Woburn Bay och till Whisper Cove Marina som våra vänner i Missy rekommenderat. Där tar vi en boj och sjösätter dingen för att köra över till grannviken där Tull och Immigration finns. På vägen dit får vi en störtskur över oss så vi blir totalt genomdränkta.
När vi kommer fram finns endast ett barn, 10 år eller så inne på kontoret och jag frågar om han är ”in charge” men han skakar på huvudet. Vi tror att tulltjänstekvinnan hör detta för när hon strax kommer in är hon på ett särdeles dåligt humör.
Hon frågar var båten är och jag svarar att den ligger i Whisper Cove Marina. Det var inte bra. Vi måste ankra utanför tullen så att dom kan se båten säger hon. Jag förklarar att jag mailat marinan och frågat om just detta var nödvändigt och förklarar att vi gjort allt för att försöka göra rätt och ber så väldigt mycket om ursäkt. Hon godtar ursäkten och när hon frågar om vi varit på Grenada tidigare och vi förklarar att vi aldrig varit i Karibien och att vi seglat över från Europa till Brasilien och nu var på väg norrut så blir hon nästan vänlig.
Nu går allt som smort med Tullen. Vi betalar 50 EC$ så är vi klara.
Inte riktigt dock. Vi måste klara av Immigration också. Lokalen här innehåller 2 skrivbord med var sin dator. På den ena står det Customs och på den andra Immigration. Problemet är att det finns ingen tjänsteman som sitter bakom skrivbordet som det står Immigration på. Tulltjänstekvinnan berättar att vi kan komma tillbaks efter kl 15:30 eller i morgon efter kl 9:00.
Ok, vi avlägsnar oss och går tvärs över gatan och in på en bar för att fundera över saken. Vad skall vi beställa för något. Pia föreslår en RumPunch. Det verkar vara ett bra förslag så en sådan får det bli. Jag går fram till bardisken och beställer. Jag ser då hur bartendern tar fram en stor plastflaska med uppenbarligen färdigblandad RumPunch och häller i 2 stora glas. Billigt var det. Ca 45 kronor per drink.
Vi sitter och småsmutter på våra drinkar och efter ett tag blir vi minsta sagt småfnittriga. När vi väl har konsumerat våra drinkar konstaterar vi att det var nog mer Punch (slag) än Rum. Vi är så runda under fötterna att vi får anstränga oss för att ta gå rakt. Vi har aldrig varit med om en så potent drink någonsin tidigare. Nu är det inte svårt att ta beslut om att komma tillbaks i morgon kl 09:00.
Trud vid Whisper Cove.
Strax innan lunch var det bestämt att vi skulle ”splasha” som amerikanerna säger. D.v.s. att vi skulle sjösätta men så blev det inte. Tanken vara att vi skulle hänga i travelliftens band från kl 11:30 till efter lunch och att Ricky (Second mate) kunde måla fläckarna under kölen som båten vilat på.
Lite konstigt tycker vi att det är att vi alltid råkar ut för en massa händelser som gör att det inte blir som vi planerat. Först körs det fram en travellift som är för bred. Den kommer inte in så att den kan lyfta Trud. När maskinföraren konstaterat detta, ställt undan den och hämtat den andra mindre tavelliften och precis skall lyfta så hoppar fläktremmen av.
Han säger att han måste tillkalla en mekaniker för att fixa detta. Det går en stund och sedan lånar han verktyg av en båtgranne och tar själv itu med problemet och får tillbaks remmen där den skall vara.
Så äntligen kan han lyfta båten så att Ricky kan komma åt att måla. Under tiden går vi iväg och köper lunch i en av stånden utanför marinan. Maskinföraren säger att han kommer att köra ner Trud till sjösättningsfickan och vänta där tills vi kommer ner dit efter vår lunch.
Travelliften som gick sönder.
Second mate jobbar, Skipper tittar på.
Ricky som han heter gjorde ett bra jobb med båtbotten. Han kan verkligen rekommenderas. Han avlägsnade all gammal bottenfärg, slipade botten, tog bort den primer som inte satt som den skulle, lade på 5 lager epoxiprimer och 3 lager kopparfärg.
Han är en glad prick. När han kallade mig för skip vilket han nog gör med alla kunder kallade jag honom Second mate. Först var han lite undrande och ville bli kallad First mate men då fick jag förklara att om jag kallade honom för First mate skulle jag få problem med Pia så det var tvunget att han hette Second mate. Efter ett tag var han mer än nöjd med sin nya rang och gick runt marinan och kallade sig själv för Second mate.
Här är en bild på vårt avsked. Skip och Second mate.
Skip och Second mate.
Vi fick precis monterat vår ny solpanel innan vi skulle ge oss av. Nu ha vi 410 W solpaneler och hoppas att vi inte skall behöva köra motorn för att ladda batterierna.
Vår nya Solpanel ovanpå biminin.
Efter lunchen går vi bort till Immigration och Customs och checkar ut. Vi hade uppfattningen att vi skulle betala en avgift på 75 TT$ per person men några pengar vill dom inte ha så det blir ett par flaskor rödvin i stället i närbutiken som ligger alldeles bredvid. Vi måste ju göra av med de kontanter vi har i TT$ eftersom de inte är gångbara längre upp i Karibien.
När vi kommer tillbaks står Trud på kö för att sjösättas. När vi kommer ner till sjösättningsfickan har man precis sjösatt en racingbåt. Det hörs en massa gapande inifrån skrovet och maskinskötaren lyfter då upp båten igen. Det visar sig att dom har en läcka på en skrovgenomföring.
Detta var ju typiskt. Nu får vi vänta tills dom fått tag på en ny genomföring och monterat denna. Det tar ett par timmar men till slut kommer vi i vattnet och vi ger oss av på stubberten. Vi är nu 2-3 timmar sena m.a.p. vår tidsplan.
Vi går som vi planerat för motor runt NV’ra hörnet och österut längs Trinidads nordkust tills vi kommit till mitten av den samma. Då sätter vi segel och sätter kurs mot Grenada.
Idag gick Vi ner till vattnet och Pia passade på att ta några bilder.
Ankringen här i Chaguaramas.
Restaurangen vid vattnet.
Fuel docken.
Nu har vi fått upp julkalendern som vi fick i present av Gösta och Vivan innan vi gav oss av över Atlanten. Vi måste erkänna att den riktiga Julstämingen har lite svårt att infinna sig. Det är runt 30 grader på dagarna och endast några grader svalare på nätterna.
Nu håller vi på att montera en solpanel ytterligare ovanpå biminin och hoppas att vi skall behöva köra motorn för att ladda batterierna när vi ligger för ankare utan landström.
Julbonaden från Gösta och Vivan.
Nu är bottenmålningen klar.
När vi bestämde med Ricky som han heter att han skulle få göra vår botten uppstod först en språkförbistring. Han förklarade att han skulle lägga på ”a tin layer.” Jag protesterade då det grövsta och förklarade ”I want copper, not tin”. Han upprepade sitt tin layer ett antal gånger och jag svarade att jag vill inte ha något ”tin”. Tin är alltså tenn vilket ingår i så kallad TBT som sedan länge är förbjudet överallt i världen utom här i Trinidad.
Vi ville absolut inte lägga på en sådan bottenfärg. Därav mina ihärdiga protester.
Dom har en lite speciell dialekt här och dom uttalar inte th-ljudet så som våra lärare lär oss i Sverige så thin blir tin i stället. Jag påpekar för Ricky att det heter inte tin utan thin. Han försöker uttala thin men klarar det inte utan det blir tin i alla fall. Det är nog första gången jag försökt rätta någons engelska som har det som modersmål. Nåväl, nu fattar jag vad dom menar när dom säger tin så något har även jag lärt mig.
Ricky skall måla.
Så här fin blev hon när botten var klar.
Botten färdigmålad.
