TRUD's logg

Vi lättar ankar runt halv åtta och ankrar tillsammans med Tintin upp utanför Bartica. Här ligger en annan båt, Alubis från Schweiz som skall vara med på tillställningen här som vi är inbjudna till.

På vägen får vi se en fantastisk villa. När det inte fanns plats att bygga på den ena ön bygger man en bro till ön intill och fortsätter där.

Ett fräckt ställe i floden.

Vi tar dingen in till en mycket dålig landstigningsplats. I cruisingguiden står det att det skall finnas en pontonbrygga som man kan landa vid och lämna dingen men någon sådan finns inte så vi får hålla till godo med brygga och trappa som sett sina bättre dagar.

En skranglig brygga.

Bartica är en by som är helt isolerad så när som på båtförbindelse. Enda sättet att ta sig hit är med båt eller flyg. Det finns en liten landningsbana söder om byn. Bartica är ett center för guldletarna och längs gatorna står det skyltar om att guld köpes.

Nedan en bild av ett av de vackra husen i Bartica.

Bartica.

Vi tar oss tillsammans med Tintin till immigrationspolisen och får våra pass stämplade. Eftersom det är Söndag så har tullen stängt så det besöket får bli i morgon. Då behöver inte Pia vara med utan det räcker med skepparen.

När besöket hos polisen är avklarat tar vi en öl på en av barerna. Efter det tar vi oss tillbaks till båten. Vi stannar här över natten för att i morgonen slutföra incheckningen hos tullen.

3

På morgonen 7/9 kommer vi iväg lite före Tintin. När vi båda kommit utanför angöringsbojen har vi ett försprång på 3-4 Nm.

Tintin har en besättning som består av ett Brittiskt/Australiensiskt par, Kevin och Jackie. Båten är 13,7 m lång byggd i aluminium. Vi tror att dom kommer att segla ikapp oss hur lätt som helst men det dröjer hela dagen och en bra bit in på natten innan dom kommer upp jämsides.

Senare när vi pratas vid på radion får vi kommentaren att vår båt är väldigt snabb för sin storlek. Dom har tidigare samseglat med båtar i vår storlek och då har Tintin dragit ifrån utan problem.

Nu tog det kanske 16 timmar att ta igen de 3-4 nautiska milen vi hade som försprång.

Andra dagen får vi sällskap av flasknosdelfiner.

När vi på morgonen den 9/9 kommer fram till inloppet av floden som vi skall gå uppför ligger Tintin cirka 5 Nm före och håller på att gå in i stolpar som är nedkörda i botten. Dessa är fästen för fasta fiskenät och de står i kluster om 5-6 st. Det gäller att hitta en väg mellan dessa kluster. De är inte belysta eller utmärkta i sjökortet. Vi visste att de skulle finnas där och hade tur som kom fram till området just som det ljusnat. Kevin meddelar oss att vi måste se upp för dessa stolpar och man hör på hans röst att han är ganska skärrad. Har man spirad gena och preventer på storen är det inte så lätt att göra en 180 graders gir i brådrasket. Dom lyckades få ner spirbommen och precis undvika att segla på en av stolparna.

Det var en liten balansakt eftersom tidvattnet skulle vända ett par timmar senare.

Strömmen här sätter 3-4 knop så det blir jobbigt att ta sig in om man har motström.

Det gällde att komma fram så sent att det dagats men inte så sent att strömmen vuxit sig så kraftig att framfarten blev alltför låg.

Tintin kom nog fram exakt lagom. Tack vare att de kom fram 2 timmar innan tidvattnet vände så fick dom en snabbare resa in i flodmynningen jämför med oss. När det började ta emot ordentligt ankrade dom utanför Parika.

Vi fortsatte att segla och eftersom vi hade god vind gjorde det inte så mycket att vi fick kraftig motström. Vi gjorde nästan 6 knop hela tiden och då kommer man ju framåt även om strömmen är 4 knop emot.

När vi kommer fram till Parika är vi överens om att det är lagom att fortsätta. Tintin lättar ankare och vi fortsätter helt enkelt.

Vi går för motor vidare upp i floden. Vi förväntar oss att vi skall få medström men den lyser med sin frånvaro. Vi tuggar på uppför floden men har hela tiden ca. 1 knop emot oss. Förmodligen är vattentillförseln till floden stor och vi har hela tiden varit lite för långt fram för att få strömmen med oss.

Innan det mörknar ankrar vi och får en god natts sömn.

3

Idag blev vi skjutsade till polisen för att få stämplar i passen och få ett dokument påskrivet för att bli korrekt utcheckade från Franska Guiana. Därefter blev vi avsläppta vid marknaden så att vi kunde bunkra på oss av frukt och grönsaker inför den kommande seglingen till Guyana.

På eftermiddagen ger vi oss av tillsammans med Tintin nedför floden och ankrar för natten strax innanför flodmynningen.

3

Idag var vi bokade för en bussresa till Kourou för att se en Ariane-V raket skickas iväg. Den var egentligen tänkt att gå iväg den 1 september men blev försenad. Vi har legat här i St’ Laurent och inväntat denna happening.

Kl 12 samlas vi utanför turistkontoret och snart kommer bussen och vi far iväg. Det är ca. 20 mil till Kourou så det tar ju en stund. Dessutom skall vi stanna på ett hotell där det sker säkerhetskontroll innan vi får åka iväg till åskådarplatsen som ligger mer eller mindre ute i djungeln.

Härifrån kan man se raketen som står på sin startplatta. Allt verkar gå fint och man börjar räkna ner från 10 sekunder. Strax innan raketen skall lyfta startas den s.k. vulkanraketen som är raketen i mitten och som är en vätskeraket. När nedräkningen når 0 stängs raketen av. Efter några sekunder hör vi ett poff.

Nedräkningen har alltså avbrutits precis innan krutraketerna eller boostraketerna som sitter på sidan skulle tändas. Tänds dessa finns ingen återvändo. Då sticker raketen till väders.

Förmodligen var det något problem med huvudraketen som den automatiska start sekvensen detekterat och därmed avbröts starten.

Så sent som dagens startsekvens avbrutits har inte skett sedan 2011.

Vi var naturligtvis ganska besvikna att vi blev snuvade på detta skådespel och det var ganska moloket på bussen på hemvägen.

3

Igår skulle vi åkt pirog tillsammans med en av de andra besättningarna uppför floden för att titta på en indianby som ligger i Surinam.

Strax innan vi skall stiga ombord på pirogen kommer en herre och meddelar att det inte blir någon flodfärd eftersom skepparen just råkat ut för en trafikolycka och brutit armen.

Nu blir färden av idag i stället.

På bilden nedan ser vi hur pirogen som vi färdades i såg ut. Dom är ganska snabba och drar upp väldigt lite svall vilket tyder på att dom är ganska ekonomiska. Här har vi kommit fram till indianbyn. Indianerna är mycket påverkade av det moderna samhället så det var inte frågan om att man fick se hur de levde förr. Dom hade dieselgeneratorer och parabolantenner och barnen satt och spelade spel på sina telefoner.

Båten vi färdades med.

Indianbyn i Surinam vi besökte.

Ett intressant besök var att få titta på hur dom bygger sina piroger. Varvet som fanns här höll just på att färdigställa en stor pirog som vi antar skall användas till att frakta varor på floden.

Båten var säker över 20 meter lång. Tillverkningstekniken är lite intressant. Man tar ett stort träd lika långt som båten skall bli. Längs stammen hugger man en skåra och tar ut innandömet så mycket att det finns material kvar som motsvara önskad tjocklek i båtens botten. Sedan eldar man i stocken och vrider ut ”skalet” så att det blir som en lång kölplanka. Sidorna på båten utgörs sedan av breda plankor som nitas mot kölen och spanten.

En långbåt under byggnad.

Skepparen kollar bygget.

Nedan ser vi hur man påbörjat bygget av en mindre pirog. Det vi ser på bilden kommer till slut att vara botten på båten när man vridit it stocken till en nästan platt planka.

Detta skall bli botten på båten.

2

Idag hade vi hyrt bil för vi tänkte åka ut till kusten för att försöka få syn på några bebissköldpaddor när dom kläcks. Det brukar ske vid den här årstiden och i samband med att solen går ner.

Bilen vi fick denna gången var i lite sämre skick än den vi hyrde förra gången. Bl.a. var framrutan ordentligt spräckt mitt i synfältet.

Lite sprucken vindruta.

När vi kommer till Mana passar vi på att äta lunch på en kinesisk snabbmatsrestaurang. Restaurangen såg inte ut så mycket för världen men maten var riktigt god.

Efter lunch fortsatte vi ut till havet och stranden.

Stranden där sköldpaddorna föds.

Vi inväntar solnedgången men några små sköldpaddor som försöker kravla sig över stranden och ner i vattnet ser vi inte. Kanske har dom små rackarna redan hunnit ge sig av.

På många ställen finns det gropar som vittnar om att där funnits ägg lagda. Även rester av äggskal hittar vi.

Några äggskal är allt vi ser.

2

Idag när Pia skulle hämta frukostäggen under durkarna fick hon en icke så angenäm överraskning. Äggkartongen var lite blöt i nederkanten. Vi hade alltså ett läckage någonstans.

Nu ligger ju vi i en flod som är helt och hållet sötvatten så vi kunde inte avgöra genom att smaka på det om det var vatten från utsidan eller om det var vatten från vattentanken.

Under frukosten fantiserade vi en hel del om varifrån vattnet kunde komma. Efter frukost så tog vi itu med vårt lilla problem. Vi öppnade till motorrummet och torkade upp under motorn och då visade det sig att det kom vatten akterifrån i en liten rännil under motorn.

Jaha då får vi plocka ur alla segel och cyklar ur babordsstuven och öppna in till motorrummet. När det nu var möjligt att inspektera utrymmet akter om motorn visade det sig som vi hade gissat under frukostdiskussionerna att vi hade ett läckage i propelleraxeltätningen.

Skepparen hade i förebyggande syfte inhandlat en sådan tätning i reserv i Las Palmas innan vi lämnade Kanarieöarna i våras. Denna kom nu till god användning.

Ny axeltätning.

Vi ligger ju i vattnet och här i Saint-Laurent du Maroni finns det knappast någon möjlighet att lyfta båten och utföra bytet av tätningen på land så vi var tvungna att försöka oss på att göra detta när vi ligger i vattnet.

Jag har tidigare tänkt ut en plan för hur detta skulle kunna utföras med båten i vattnet. Nu skulle det visa sig om teori och praktik verkligen gick att förena.

Först måste vi täta utifrån så gott det gick. Det var nu som Pia’s öronproppar kom till sin rätt. Till axelröret finns 2 rör som kommer in från sidan för att lager och tätning skall får kylning. Dessa måste tätas så att den gamla tätningen kan demonteras utan att det forsar in en massa sjövatten den vägen. Genom att forma öronpropparna till en kon kunde jag pressa in dessa i kylrören och täppa till dessa.

Pia’s formbara öronproppar.

Sedan gällde det att lossa propelleraxeln från klämhylsan. Efter att de 6 insexskruvarna demonterats visade det sig fortfarande svårt att få loss propelleraxeln från kopplingen. Att försöka vrida loss propelleraxeln var ett jobb som fick utföras från utsidan. När detta nu visade sig svårt kom jag på den geniala iden att skruva i en av insexskruvarna från andra sidan och lägga en plåtbit i springan. Då gick det att spänna isär kopplingen och efter ytterligare ett bad i raden så kunde jag lossa axeln och skjuta den så långt akterut att den tog emot rodret.

Axeln demonterad från klämkopplingen.

Det fanns nu precis tillräckligt avstånd mellan axeländen och klämkopplingen för att man skulle kunna demontera den gamla tätningen och montera den nya.

Först måste vi dock täta de spår som finns i axellagret. Annars skulle det spruta rätt ordentligt med vatten in genom axelröret.

Hur tätar man detta nu då ? Jo, Pia’a kom ihåg att vi använt cykelslang en gång när vi var på en säkerhetskurs på Öckerö för att täta läckor i rör. Denna kunskap kom nu väl till pass. Dessutom var vi utrustade med lite olika dimensioner av slang.

Då var det till att bada igen då. Efter att slangen virats runt axeln och sedan några varv runt hylsröret slutade det att komma in vatten och man kunde tryggt demontera den gamla tätningen och göra ren axelrörets främre ände.

Den axelkoppling som vi använder är för 25 mm axel men för den axeldiametern finns bara en dimension för axelröret och det är 42 mm. Vårt axelrör är endast 38 mm vilket medför att vi måste bygga upp radien 2 mm. Tidigare har jag använt vulktejp för detta ändamål men det är svårt att få en jämn yta på det sättet.

Nu kom jag på den briljanta iden att klippa av 2 st slangstumpar och trä dessa över hylsröret. Detta byggde nästan exakt de 4 mm i diameter som jag önskade och tätningen kommer garanterat att bli 100 % tät.

I bilden ovan ser man de svarta slangbitarna på hylsröret.

Efter att den nya tätningen monterats var det dax att bada igen, demontera cykelslangen runt axeln och plocka ut Pia’s öronproppar. Nu skulle axeln skjutas fram igen och in i klämkopplingen. Detta var inte helt lätt men efter lite stångkande och stönande lyckades jag få den på plats fast det krävdes ett antal bad med mellanliggande inspektioner innan den hade kommit på rätt plats. Det är viktigt att propellern sitter rätt i längsled för att man skall få så mycket utrymme som möjligt mellan skrov och propeller.

Axeln åter på plats i klämkopplingen.

Efter provkörning var vi väldigt nöjda att ha lyckats utföra denna reparation.

Badtemperaturen var nära 30 grader vilket ju underlättade för skepparen att bada det nödvändiga antalet gånger. Hade det varit typ 10 grader hade det inte varit lika angenämt att gå ner i vattnet och utföra alla de manövrar som krävdes. Ett problem här i floden är att sikten är i det närmaste obefintlig så det handlade om att känna sig fram och försöka minnas hur det ser ut där under vattnet.

4

På onsdagar och lördagar hålls det marknad här i St’Laurent och då kan man köpa frukt och grönsaker på denna.

Marknaden.

Marknaden.

På vägen hem till båten tar vi en tur förbi det sjunkna skeppet som ligger alldeles vid marinans bojar. Skeppet är helt överväxt av djungeln och där bor leguaner och en massa fåglar.

Det gamla vraket.

Det gamla vraket.

1

Idag hade vi hyrt bil för att kunna ta oss de 20 milen till Kourou. Idag skall nämligen en Vega-raket skjutas upp i bana runt jorden.

Vegan är en förhållandevis liten raket jämfört med Ariane-V som vi missade med en dag när vi seglade hit till Franska Guyana. Vi ville ändå ha möjlighet att se denna uppskjutningen även om vi nog kan bevittna en Ariane-V om en månad från dagens datum. Vädret kan ju vara sådant att man inte ser någonting och då kan det vara bra att få två möjligheter att se en uppskjutning.

Starten skulle ske sent på kvällen. Det var lite svårt att tolka hemsidan men jag hade uppfattningen att starten var satt till 2 minuter i 22 lokal tid.

Vi hämtade vår hyrbil kl. 11 på förmiddagen och eftersom vi hade gott om tid bestämde vi oss för att besöka huvudstaden Cayenne innan vi åkte till Kourou.

Vägen är ganska enformig. Allt vid sidan om vägen är grönt, grönt.

Vägen mot Kourou.

När vi kommer fram till Cayenne passar vi på att äta lunch och sedan promenerar vi runt lite i staden.

Det finns både ruckel och finare hus.

Ett sämre hus.

Ett av de finare husen.

Efter besöket i Cayenne for vi tillbaks till Kourou för att bevittna raketuppskjutningen.

Vi hade ju gott om tid så vi passade på att bunkra lite på Super U som vi visste fanns där.

När det började mörkna tog vi oss ut till stranden som skall vara ett bra ställe att betrakta skådespelet från.

När vi var på väg ut till stranden från bilen blev vi konfronterade av en vakt som befann sig där och han undrade om vi tänkte gå i vattnet. Vi förklarade att vi ville bara se raketen och att vi inte hade för avsikt att ta oss ett dopp i havet. Han nöjde sig med det svaret. Kanske nöjde han sig eftersom hans engelska inte var något att skryt med och vår franska inte heller dög för det.

När klockan blev 22 började man undra om det blivit någon senareläggning av starten. För att reda ut detta var vi tvungna att kolla på ESA’s hemsida och då kunde man nog tolka det som att starten faktiskt skulle ske 2 minuter i 23 och inte runt 22-tiden. Hellre en timma för tidigt än tvärt om så vi fick sitta på stranden och vänta.

Vi hade köpt lite franska ostar och en baguette så vi satt där och smaskade i oss av detta goda.

Så, exakt kl 22.58 blixtrar det till på himmelen och ett stort vitt sken lyser upp himlen i riktning mot startplattan. Det är fortfarande helt tyst. Ganska länge faktiskt. Sedan kommer mullret och dånet från raketens motor när den kommit upp en bit.

Vi kan följa den flera minuter när den ger sig av ut över havet norrut. Efter ett tag ser man att det första raketsteget frigörs och andra steget tar vid. När den försvinner norrut ser den ut som en stjärna bland de andra på himlavalvet. Innan den kommit så långt att vi inte längre kan se den ser det ut som att den håller på att fall nedåt men det är ju bara en följd av att den skall runt jorden och håller på att gå ner bortom horisonten.

Jag har hämtat filmen som ESA lagt upp på sin hemsida och som visar starten av raketen vi bevittnade denna dag.

Efter att vi sett raketen hade vi en nattlig bilfärd hem till Saint Laurent du Maroni framför oss.

När vi parkerat bilen och gått ner till dingy docken är dingen väldigt motsträvig. Den vill inte alls flyta fram till kanten av pontonbryggan. Jag lyckas ta mig ner i jollen och kan konstatera att den ena spännskruven för att skruva fast utombordaren är låst med en mycket grov kätting i undersidan på rampen som leder ner till pontonbryggan.

Vi gissar att det är David som i all välmening har låst fast motorn på detta sätt. Vi kan inte ringa honom då våra telefoner inte fungerar och har inte gjort så på mer än en månad. Klockan är nu halv 3 på natten och det skulle vara väldigt skönt att få lägga huvudet på kudden i sin koj men vi måste först lösa detta lilla problem.

Ett tag funderar jag på att simma ut till David’s båt och väcka honom men det känns som att strömmen i floden är lite för stark för att man skulle våga sig på det. Någon annan dinge eller annat flytetyg lyser med sin frånvaro.

Jag bestämmer mig då för att skruva ut skruven som kättingen är fastlåst i. Problemet är bara att det går inte att skruva så många varv på den som krävs för att kunna skruva ur den helt. Kättingen tål ju bara ett visst antal varv. Sedan blir den hopklumpad i sin vridning. Det sitter ju ingen svirvel på kättingen.

Jag blir tvungen att snurra runt dingen vartefter jag skruvar ut skruven. Jag snurrar dingen säkert 30 varv där under rampen.

Till slut får jag ut skruven och dumpar kättingen överbord. Skruven får vi bärja i morgon. Så till slut kan vi starta motorn och puttra ut till vårt hem för en god natts sömn.

3

Vi ligger ju vid en boj har i floden Maroni vid Saint Laurent. På dagarna kan det blåsa lite grann. I alla fall så att vår vindgenerator laddar en del.

På kvällen lugnar det ner sig och på natten ligger man helt stilla. Vi trivs väldigt bra här och kommer att vara kvar ett bra tag till.

Det som ser ut som en ö bakom katamaranen är i själva verket ett gammalt vrak som lämnats i floden och som blivit överbeväxt av palmer och träd.

Kvällssol i Saint Laurent du Maroni.

3