TRUD's logg

Vi har haft ett litet läckage vid masten där det kommit vatten när det regnat akterifrån eller när man fått överbrytande sjö. Idag tog vi tag i detta lilla problem.

Klädseln runt masten monterades av och gummikuddarna i akterkant av mastringen togs bort. Sedan öste en av oss vatten från en spann mot akterkanten av masten och den andre spejade upp mot damasken.

Efter 6-7 spänner började det rinna lite vatten vid ett visst ställe. Ok, då vet vi var detta läckaget är någonstans så då var det bara att demontera slangklämman som håller damasken mot masten.

Efter att också vulktejpen som fungerar som en packning tagits loss kunde man se exakt var vattnet trängt igenom.

Här har det inte varit helt tätt.

Efter rengöring och montering av ny vulktejp ser masten ut så här. Nu skall det väll för bövelen bli tätt. Speciellt med tanke på att vi drog en sträng betyl runt tejpen och fyllde på lite extra av den varan där slangklämmans skruv sitter.

Ny vulktejp på plats.

Jo minsann. Nu var det tätt vid damasken men, efter 10 spänner kommer det lite lite vatten ner genom den ena kabelrännan. Det problemet får vi ta en annan dag. Nu är det i alla fall betydligt mycket tätare än tidigare.

3

Våra nyblivna Österrikiska vänner i båten Tweeny skulle byta roderbussningar idag. Då passar man högvattnet eller i alla fall nära högvatten och går in till stranden och lägger båten så att den står på botten.

Sedan är det bara till att vänta. Efter några timma står båten på torra land och man kan utföra arbeten på delar av båten som annars är under vatten.

Tweeny på stranden.

Nu är ju Tweeny en katamaran så hon står ju stabilt och bra när vattnet försvinner ut.

Det hade nog fungerat om vi gått in med Trud också, fast vi hade ju lutat en hel del och man hade fått se till att det inte fanns några vassa stenar där hon skulle lagt sig.

Efter att roderbussningarna var bytta var det till att vänta på högvatten. Normalt är vart annat högvatten högre så det gäller ju att inte gå in vid det högre av de 2 och sätta båten på botten just när det är som högst. Då kommer man inte loss förrän efter 24 timmar om ens då om man är på väg mot neep.

Hur som helst så kom Tweeny loss senare på kvällen och kunde gå ut och lägga sig vid sin boj.

3

Vi behövde besöka en läkare för att få lite antibiotika utskrivet så jag tog dingen in vid halv 11 till marinan för att fråga David var man kan besöka en sådan. Vänta lite sa han och tog fram sin telefon och ringde. När samtalet var avslutat sa han att läkaren kommer till marinafiket och tar en kopp kaffe kl. 12 så vi kan träffa honom då.

Under tiden fram till 12 passade jag på att gå till marknaden för att inhandla lite färska grönsaker och frukt. Jag kommer tillbaks lagom till båten för att hämta Pia och vi åker in till läkaren som redan var på plats. Vi förklarar vad vi behöver och han skriver ut ett recept. Det hela är avklarat på mindre än 5 minuter efter att läkaren förvissat sig om att det inte är några problem med allergier. Jag ber om att få en extra dos utskriven för att ha ombord. Det var inga problem utan han skriver ut dubbla recept.

Nu ha vi ju antibiotika ombord men det kan vara bra att få fyllt på med en ny omgång extra.

Efter att ”läkarbesöket” är avklarat småpratar vi en stund om hur länge vi varit ute, vart vi seglat och vart vi är på väg.

Detta besök kan man kalla bra service. Hemma när jag hade en urinvägsinfektion fick jag ligga 6 timmar i korridoren på Sahlgrenska och blev bara sämre och sämre. Här hade vi medecinen  i handen en 1/2 timma efter att vi lämnade båten (åkt hemifrån).

Nedan ser vi marinafiket som blev tillfällig läkarmottagning i ordets rätta betydelse. Det var alltså vi som tog emot läkaren och inte tvärt om.

Tillfällig läkarmottagning.

3

Saint Laurent du Maroni var platsen dit fartyg från Frankrike förde fångar 2 ggr. om året. Här delades de upp i olika kategorier. En del skickades till Iles du Salut som vi tidigare besökt.

I fängelset här satt också ”Papillon” eller Henri Charriere som han egentligen hette. Han gjorde 2 misslyckade flyktförsök och fick sitta i isoleringscell nr 47. Första försöket gav 2 år. Andra gav 5 år. Det tredje försöket blev lyckosamt. Totalt tillbringade han 11 år i Franska Guiana.

Här följer lite bilder från lägret.

I dessa hus bodde 50 fångar på varje våning. Emellanåt kunde inhysa nära dubbelt så många.

En s.k. pushpusch. Ett straff kunde vara att köra denna med fångvaktare sittande på den.

Pushpush

Rader med isoleringsceller.

Ett av 4 blockhus där ”svårare fall” fick tillbringa 23 av dygnets 24 timmar fastspända i bojor.

Blockhus 1.

Bild från inne i blockhuset. Stången användes för att sätta fast bojorna som höll fångarna fast. ”Huvudkudde” utgjordes av en betongsluttning som man ser på bilden.

Inne i blockhus 1.

Bilden nedan visar några av de celler som var tillägnade de dödsdömda.

QUARTIER SPECIAL står det på väggen. Giljotinen monterades inför varje avrättning. Fångarna visste inte vem av dem som stod i tur att avrättas. För att göra proceduren extra djävlig tog man ibland ut ytterligare en dödsdömd som avrättades strax efter. Man visste alltså inte om man klarat sig vid första uttagningen.

Alla i fånglägret var tvungna att bevittna avrättningarna.

Innan avrättningen fick den dödsdömde ett glas rom, en liter vin och en cigarett. Efter att han konsumerat detta tvingades han skriva på att han godtog frigivningen. Han skulle alltså dö som en fri man. Om nu giljotinen skulle fallera så var han fri att lämna fängelset. Något som dock aldrig inträffade.

Speciell inkvartering.

Så här ser isoleringscellerna ut inifrån. I bojan sattes vaden fast. Ibland en ibland båda.

Isoleringscell.

3

Frampå natten försvinner vinden och det blir motorgång hela resterande vägen.

Klockan halv 12 kommer vi fram till flodmynningen. Det är lågvatten som vi har planerat. Det går fint med vår båt för kanalen håller ett minsta djup på 2,2 meter vid neap  och vi sticker bara 1,6 meter.

I.o.m. att det är lågvatten får vi nu strömmen med oss upp i floden vilket kan vara skönt för det är en sträcka på 25 Nm innan man når fram till Saint Laurent. Med hjälpa av medströmmen kommer att hinna fram innan solen går ner vilket är skönt när man kommer till ett nytt ställe.

När vi kommer fram vid 18-tiden möter David som är ägare till marinan oss och hjälper till med förtöjningen vid bojen. Han är väldigt trevlig och inser att vi seglat natten så vi kan komma upp till kontoret nästa dag för att klara av det formella.

Här ligger bara fyra, fem båtar men en av dom är en bekant från Jacare. Det är Jim och Helen i Gaia som var med oss på Brain’s lantställe.

Framme i Saint Laurent.

4

Idag tänkte jag göra rent botten från den beväxtning vi fick i när vi låg i Jacare. Jag hade skrapat av en del innan vi gav oss iväg därifrån men vattnet där var så grumligt att man såg ingenting. Här kunde man dyka ner och se vad man sysslade med.

Klar för nedstigning.

Senare på dagen gav vi oss iväg nordvästvart för att under natten ta oss till Saint Laurent du Maroni.

Vi lämnar Ile Royal strax efter klockan 4 på eftermiddagen och seglar iväg. Vi har fin gång och nu visar faktiskt loggen rätt efter att skrovet blivit rengjort.

3

Idag tog vi dingen och tog oss över till Ile Saint Joseph.

På Ile Saint Joseph satt de fångar som fått speciella straff. Det handlade om total isolering.

Vi vandrade upp till fängelsekomplexet som nu är i väldigt dåligt skick. Överallt stod det skyltar om att man inte skulle gå in i byggnaderna eftersom det är rasrisk.

Har man tagit sig hit så var det väldigt svårt att låta bli att titta in i cellerna där fångarna satt så vi struntade i varningarna och gick försiktigt in och tog oss en titt.

Djungeln tar över.

Här är en bild på raden av celler för de fångar som blivit straffade med totalisolering.

Det fanns flera hundra sådana här celler.

Isoleringen innebar att man inte fick prata, varken med medfångar eller vakter. Isoleringen kunde vara på flera år. Första rymningsförsöket gav 2 år i isoleringscell. Vid andra försöket blev det 5 år. Inte så konstigt att människor blev galna av sådan behandling.

Vakterna gick ovanför och kontrollerade fångarna. Du fick inte titta upp på vakten. Skötte man sig inte i isoleringscell kunde man få ett halvår i mörker genom att taket täcktes över.

Isoleringsceller.

Isoleringscell.

Ingången till komplexet.

Reclusion.

2

Vi tar oss iland och vandrar runt ön. Vi tar en promenad runt hela ön. Vägarna här är anlagda av straffångarna som tjänstgjorde här.

Det finns en massa gamla byggnader på ön. En del är renoverade och i en av dem finns det restaurang. I en annan kan man sova över om man har hängmatta med sig. Har man inte det går det att hyra. En del av husen är förfallna och man skall inte gå in i dom varnar skyltar.

Gammalt hus i dåligt skick.

Efter halva sträckan går vi upp på toppen av ön där vi tar en kopp kaffe i restaurangen innan vi fortsätter vandringen.

Här uppe vid restaurangen finns det påfåglar, papegojor och apor. Papegojorna lyckades vi inte få på bild men väl påfågelhanen som visade sin plym. Damerna verkar inte särskilt imponerade utan verkar mer intresserade av hitta något att äta.

Påfågehannen.

Apa.

På vandring runt ön.

Ögruppen vi besöker heter ju Iles du Salut (Rädningens öar) och den består av 3 öar, Ile Royal, Ile Saint Joseph och Ile Diable (Djävulsön).

Nedan ser vi Ile Diable. Den ön får man inte gå iland på men det finns knappast någon här som skulle hindra dig. Förutom att det inte är tillåtet så är det svårt att komma iland p.g.a. swellet och det finns inget bra ställe att landa på.

För att transportera fångar och förnödenheter till ön byggdes det en linbana från Ile Royal. Det var på Ile du Diable som Dreyfys satt felaktigt anklagad för att ha gått tyska ärenden.

Filmen Papillon utspelas delvis på denna ö.

Ile du Diable.

Anledningen till att det är förbjudet att gå iland på Djävulsön är nog att en kinesisk VIP-person råkade bli dödad i en olycka 1997 när han besökte ön.

Det känns lite paradoxalt att sätta upp en minnestavla över denna enda person med tanke på hur många tusen som fick sätta livet till på öarna här.

Minnestavla över en kines.

Här ser vi fästet för linbanan som gick över till Ile du Diable.

Fäste för linbanan.

Till slut kommer vi tillbaks till viken där vår båt ligger.

Ankringsviken.

2

Idag lämnar vi Kourou och går ut till Iles du Salut. Dessa öar är mest kända för att ha varit fängelseöar dit Frankrike skickade sina mest fruktade brottslingar. Väldigt få kom härifrån med livet i behåll.

Ankringsplatsen är öppen mot sydväst men swellen är inte så farlig tack vare att grannön Ile Saint Joseph läar en del.

Vi ankrar vid Ile Royal.

Vi ankrar vid Ile Royal.

4

Idag hade skepparen bokat rundvandring på raketbasen för 2 dagar sedan och hade ställt klockan på kvart i sju. Efter frukost tar han dingen in till pontonbryggan och far iväg i bilen som vi hyrt för att få vara med om en 3 timmar rundvandring inne på raketbasen för att få se startpaddar och kontrollrum o.s.v. Det var noga att man skulle vara där kl. 8 senast och att man hade passet med sig för att dom skulle kunna göra en säkerhetskontroll.

När jag kommer dit finns där några andra personer som också skulle vara med på vandringen. Vi väntar en stund på att grindarna skall öppnas men exakt kl 08:00 kommer det ut en person från anläggningen och meddelar att rundvandringen i dag är inställd p.g.a. ”civil unrest”. Tydligen pågår det oroligheter någonstans i landet och av säkerhetsskäl vågar man inte släppa in några besökare på anläggningen. Det var tråkigt men det fanns inget annat att göra än att åka hem igen.

Nedan ser vi en ”model” på Ariane-V raketen som står utanför museet på raketbasen. Tittar man noga ser man också skepparen framför raketen.

Ariane-V mokup.

Vi vill inte ligga kvar här i floden längre utan tänker gå ut till Iles du Salut och senare mot nordväst så tyvärr blir det nog ingen rundvandring på raketbasen för skepparens del. Man måste boka minst 2 dagar i förväg och dagarna före och efter en uppskjutning har man inga visningar av anläggningen. Vi planerar att hyra bil och åka hit senare när nästa eller näst nästa uppskjutning skall bli av.

Åter i båten tar skepparen itu med nästa lilla problem. Det är så att vi haft Comviq kontantkort på våra telefoner och det har varit billigt att ringa till Sverige om man varit inom EU. T.ex. har vi aldrig tvekat att ringa från Kanarieöarna p.g.a. kostnaderna.

Nu har EU lagt sig i och bestämt att roamingavgifterna inom EU skall bort den 15 Juni. Då har Comviq helt sonika spärrat kontantkorten för EU/EES området och man är tvungen att köpa ”EU-vecka” som det så vacker heter. Vi är ju lite utanför boxen och EU-vecka passar ju inte oss så värst bra. Det verkar som att Fastpris kan vara en bra grej. Då kostar telefonsamtalet ingenting om man ringer från ett EU-land. Jag chattar med kundsupport och får bekräftat att så är fallet.

Vi provar att byta från kontantkort till abonnemang fastpris 145 som är den billigaste varianten för att kunna ringa till Sverige utan kostnad. Detta gjordes i måndags. Nu skall man inte tro att det är så enkelt att det fungerar så där rakt av. När man efter bytet försöker ringa hem till Sverige får man en röst i luren som säger att mitt abonnemang inte stöder samtalet jag vill ringa. Den är spärrad för utgående samtal.

Jag har nu varje dag sedan i måndags suttit och chattat med kundsupport och det är gjort en felanmälan till teknikerna redan i måndags men de har ännu inte fått någon ordning på felet. Jag frågade dom om en tekniker verkligen suttit i 3 dagar och kliat sig i huvudet utan att komma fram till vad problemet är. Jag fick inget svar på det men nu har dom sagt att dom prioriterat upp ärendet. ”Seeing is believing”.

Idag damp det dessutom ner ett SMS där dom hoppades att jag var nöjd med mitt byte och att dom ville att jag skulle fylla i en nöjd kundundersökning. Gissa om det blev många ettor i den.

3