TRUD's logg

Idag var det en bra dag då vi fick gjort en massa saker.

Pia och jag klippte varandra på förmiddagen. Det var länge sedan så det var rätt nödvändigt, tyckte i alla fall Pia.

Sedan blev det ett antal turer med dingen för att fylla upp vattentanken.

När dom öppnade på Hertz biluthyrning gick vi dit och hämtade ut bilen vi beställt dagen innan. Vi åkte sedan till Super U, supermarketen som ligger inne i samhället och där blev det ett ordentligt inköp så att vi skall klara oss i åtminstone en vecka framöver.

Tillbaks till båten och lasta ombord alla matvarorna. Därefter iväg igen till bensinstationen för inköp av diesel. Det blev 65 liter i våra dieseldunkar. Åter till båten och fyllde dessa på huvudtanken som nu är i det närmaste full igen.  Puh,det var mycket på en och samma dag.

2

Vi har ju legat här mellan tullens brygga och bron. Innanför oss finns det 2 st. ramper dit militären kör med sin landstigningsbåt för att lasta och lossa jeepar och lastbilar. I fredags när vi låg här gick det bra eftersom vattnet var på väg in och då var vi ur vägen.

Nu på morgonen ville dom få tillgång till sin ramp och anropade oss från land och bad oss flytta. Vi tog upp ankaret och ankrade om på andra sidan floden. Här är det lite djupare och det kändes som mycket bättre ankarbotten. På det första stället kände man hur ankaret kanade på sten innan det satte sig. Här bet det direkt. Det känns faktiskt säkrare här på denna sidan även om strömmen sätter betydligt hårdare här.

Militärens landstigningsbåt.

Problemet är att det känns lite pirrigt att ha bron bakom sig när vattnet är på väg in. Skulle vi dragga betyder det att båten fastnar mot bron som är ca 10 m hög. Sätter då strömmen med 3-4 knop tar väll masten i, hon kränger till och sveps under bron. Sedan kan man fundera på hur man beter sig för att komma ut igen. Att göra motsvarande manöver när vattnet är på väg åt andra hållet känns ju inte så tilltalande. Antenner, lanterna, vindex och vindgivare är nog inte sig lika efter en sådan manöver. Inte ens efter första dito.

På eftermiddagen tog vi dingen iland och promenerade de 3-4 km till CNES raketanläggning. Det är märkligt att man alltid ger sig ut när det är som varmast på dagen. Som tur var fläktade det lite granna så vi slapp förgås.

Nedan ser vi tullens brygga som vi bett om tillstånd för att använda och landa vår dinge på när vi vill gå iland. I bakgrunden ser man Trud ligga för ankare.

Tullens brygga.

Efter nära en timmes vandring på en icke så promenadvänlig väg kommer vi fram till anläggningen. Där inne fanns det lite av varje men kanske inte så mycket som man skulle kunna tro. Ett par T-shirts köpte vi också i souvenirbutiken.

Vi passade på att ta en tur till månen.

När vi skulle hem försökte vi få beställt en taxi men det visade sig vara omöjligt att få tag på någon sådan så det blev att promenera även tillbaka. På tillbakavägen var vi inne i matbutiken och införskaffade det viktigaste, vin och ost. Dom är bra på viner och ostar i det här landet.

Promenadvägen till affären är lite tråkig. Här ser vi sista biten ner till floden. Till vänster finns CNES mycket väl inhägnade område med tredubbel taggtråd och dessutom elstängsel med högspänning. Övervakningskameror finns det också.

Vägen ner till floden.

2

Efter 8 dygn närmar vi oss infarten till floden vid Kourou.

Strax utanför ligger de berömda Iles du Salut. Dessa öar var tidigare straffkoloni dit Frankrike sände sina mest fruktade brottslingar. Levnadsbetingelserna för fångarna var vedervärdiga och det var inte många som kom därifrån med livet i behåll. Varje dag samlades de döda ihop och man ringde i en klocka. Hajarna hade lärt sig att då vankades det ett skrovmål. Ingen kristlig begravning där inte. Filmen Papillion skildrar fången med samma namn livet på öarna och hur han lyckas rymma till slut. Ögruppen består av 3 öar där den mest beryktade är Ile du Diable, Djävulsön.

Iles du Salut.

Apropå hajar så såg vi en sådan några timmar innan infarten. Den var gissningsvis 3 meter lång. Man såg både rygg och stjärtfena när den simmade ett 20 tal meter från båten. Fenorna var något brunfärgade. Vi har inte kunskap för att bedöma vad det var för art. Tyvärr fastnade den inte på filmen.

Vattnet börjar nu anta den turkosblåa färgen som man så ofta ser på kort från Karibien.

Vi hittar den bojade kanalen in till floden. Det är stark nordvästsättande ström så det gäller att kompensera för detta så att man inte kanar utanför den muddrade kanalen för det är lågvatten och där utanför är det väldigt grunt.

Vi kommer in i floden och efter någon distansminut finns en ”marina” där vi tänkt ankra. Vi fäller ankaret en bit utanför pontonbryggan. Medans vi håller på med detta kommer det en båt med en fransman som berättar att strömmen här är väldigt stark och att vi borde ankra lite längre upp i floden närmare strandkanten. Vi tackar för informationen och tar upp vårt ankare vilket inte är så lätt. Det sitter som berget men till slut klarar spelet att hämta hem kätting och ankare.

Vi förflyttar oss till platsen vi blivit rekommenderade men här är det omöjligt att få något fäste. Vi provar 3-4 gånger men varje gång plogar bara ankaret botten och klarar inte ens 1500 varv med motorn i backläge. Lärdomen av detta blir, lita på dina egna beslut i stället för att tro att lokalbefolkningen vet bäst. Så svårt som det var att få loss ankaret vid första ankringen är jag övertygad om att vi hade suttit fast i alla lägen. Det var fast lera på ankaret och den var svår att få bort.

Då bestämmer vi oss för att fortsätta längre upp i floden och ankra vid rymdcentrats kaj. Här finns 3 kajer och vi ankrar mellan den innersta och den bro som spärrar floden för vidare färd uppåt.

Bron som hindrar vidare färd.

Tullens brygga.

2

Idag hade Brian engagerat 2 st. lastbilar med kran och vinsch för att kunna få båten i diket upp ur detsamma. Vi vill inte springa omkring och störa därborta så vi höll oss på betryggat avstånd på Trud’s däck där vi kund betrakta skådespelet.

Efter mycket dragande och grävande lyckades man få upp båten på horisontell mark och in på Brian’s gård. Happy end.

Kranbil och vinsch kopplade.

2

För att visa sin tacksamhet för att jag hjälpt dom så mycket med deras motor och backslag tänkte Verner och Annemarie att bjuda oss på middag.

Nu var det ju så att deras hem lutade betänkligt åt 2 håll så vi erbjöd oss att ställa Trud’s kajuta till deras disposition för denna måltid.

Det blev en trevlig kväll och det var nog skönt för våra vänner att komma ifrån ”problemet” lite och umgås med oss en stund.

Verner och Annemarie bjuder på middag.

1

Idag skulle våra tyska vänner få sin båt upptagna på land. Det gick inte alls så bra. Jag var med och hade hand om förtöjningslinorna på styrbordssidan så jag såg inte vart vi var på väg. Annars hade jag ropat till. Det slutade med att vagnen som båten stod på hamnade för långt till vänster/babord.

Stranden är förstärkt med en massa grovt grus men vagnen hamnade alltså utanför denna hårda del vilket gjorde att den började luta betänkligt så för att båten inte skulle välta/kantra satte Brian ett fall i en stor tung sten.

Jag föreslog att man också skulle sätta ett kättingspel från relingen ner till ramen på kärran och efter det så var det i alla fall ingen risk för kantring.

Det gjordes några försök att få upp ekipaget på säker mark men dessa misslyckades så nu står båten där den står.

Anledningen till att deras båt måste upp igen är att rodret hade hoppat ur sin nedre lagring. Något vi upptäckte när jag skulle dra fast propelleraxeln till backslaget och det inte gick att dra runt axeln. Propellern tog emot rodret som var ur sitt läge.

Båten i diket.

1

Jag har haft mina aningar om att vår trefärgslanterna i masttoppen inte varit riktigt kry. Jag har tyckt att ankarlanternan som är kombinerad med trefärgslanternan lyst lite svagt när jag tagit mig ut till båten och det varit mörkt.

För att kolla detta har jag idag varit uppe i mattoppen och kollat hur det egentligen ligger till. Det visade sig att ankarlanternan faktiskt inte lyser med alla sina lysdioder och den röda sektorn på gångljusen är helt död. Detta vågar vi inte segla med på natten utan vi måste få det fixat innan vi ger oss av härifrån.

Den röda sektorn är den viktigaste eftersom andra båtar som ser denna färg är skyldiga att väja även om dom råkar vara segelbåtar. Över huvud taget vill man inte gå på natten utan reglementsenliga gångljus.

Jag pratar med Brian och han lyckas beställa en ny lanterna med ledljus. Enda problemet är att den måste tillverkas först så det kommer att ta lite tid innan vi får den.

Här har vi en bild från masttoppen där man ser att den röda sektorn inte lyser. Endast den gröna.

Grinig gubbe.

2