TRUD's logg

Mannen som har båtvarvet här och bojen som vi ligger vid hade bjudit in oss och en kanadensisk besättning till sitt lantställe. Först var det tänkt att jag skulle vara chaufför och Jim i den kanadensiska båten kartläsare. Jag var lite tveksam eftersom jag saknade internationellt körkort och det skall man egentligen ha här i Brasilien för att köra bil men Brian menade att det var inget problem bara jag inte körde för fort för då skulle han behöva betala böterna. Tydligen är det så här att bilägaren betalar även fortkörningsböter till skillnad mot i Sverige. Problemet löstes när det visade sig att Brians dotter också skulle till lantstället och det blev hon som körde. Jim behövde ju då inte heller agera kartläsare eftersom dottern hade bra koll på var lantstället låg.

Vi kommer iväg på förmiddagen och det blir en heldag på lantstället.

Köket där mat för grillen förbereds.

Brians sommarhus.

På tomten har Brian en kolmila som snart var klar att öppnas. Det rök i en änden. Han gör alltså sin egen grillkål. Kolmilan var ganska stor, ca 3 x 12 m och det tog tydligen en vecka 10 dagar för träet att omvandlas till träkol.

Vår Kanadensiska vän Helen vid grillen.

Vi fick en fin solnedgång.

Alla vi som var där.

6

Nu förtiden känns det som att det är födelsedag stup i kvarten. Det kanske har med åldern att göra. Ett år känns numera inte som en särskilt lång tid. För att fira att skepparen ånyo lagt ett år till handlingarna besökte vi fransmannen Philipe som har Village Marina här i Jacare. Han lagar väldigt god mat. Se här.

Fransk mat.

Eftersom det är födelsedag kostar vi på oss en flaska vin också. Annars är vinet här i Brasilien väldigt dyrt. Minst 3 ggr. dyrare än i Las Palmas, men är det födelsedag så är det.

Dyrt vin.

Restaurangen här vid Village Marina är väldigt skön att sitt i. Det är öppet upptill mellan tak och vägg så det blir som en tunnel där det fläktar så skönt.

Village Marina.

2

Idag lånade vi Brians cyklar och tog oss tvärs över halvön här för att besöka stranden mot Atlanten. Det var väldigt skönt att svalka sig i rent saltvatten.

Vi är på stranden.

Vi är inga stekare. Nu menar jag inte det som ni kanske tänker på utan det är så att vi inte orkar ligga särskilt länge på stranden och sola för att bli bruna. Vi är vid det här laget ganska härdade mot solen och vi har aldrig under de 2 år vi nu varit ute bränt oss. Vi låg där på stranden 45 minuter till max en timme och på kvällen kände vi att det trots denna relativt korta tid vi solade att det var i mesta laget. Vi var inte brända så att det sved men lite för mycket hade det nog ändå blivit. Solen var väldigt stark tydligen.

Ett par bilder från den fina stranden. Den är inte överbefolkad i alla fall.

Stranden vid Atlanten.

Stranden med staden Joâo Pessao i bakgrunden.

Vi äter en lunch i en hälsorestaurang där det serveras en jättegod sallad med nötkött. När jag undrar om vi kan få en öl blir det no no. Men kaffe kanske man kan få efter maten ? No no blir beskedet. Här är man seriös när det gäller hälsoprogrammet. Väldigt gott var det trots att det fick bli icke kolsyrat vatten till maten.

På eftermiddagen går vi till marinaklubben och reparerar skadan så att säga.

Reparation.

En bild från den fina klubben vi blivit inbjudna till.

Marinaklubben.

3

Man är inte särskilt mån om miljön här i Brasilien. Rakt i lovart har flodbåtarna sin brygga där dom tar ombord sina gäster. På en av dessa båtar håller man på att på dagtid renovera däcket. Man slipar då det gamla däcket för att sedan lägga på ny toppcoat. Dammet som blir när dom slipar flyger precis i vår riktning och vi har några dagar undvikit att andas in detta genom att vi spenderat tid iland när dom hållit på med detta. Båten blir förstås neddammad och en del letar sig in genom ventilerna så vi är inte så glada åt denna verksamhet. Däcket blir avsköljt när det kommer en regnskur och dom är ju rätt så intensiva så efter en sådan är däcket rent.

Annars så är havet en avstjälpningsplats för det mesta. Här har man sopat ihop slipdammet och helt sonika skickat det överbord.

Slipdamm dumpat i havet.

Det är ganska sorgligt att se. Vi är ytterst noga med att inte skicka någon plast överbord. På Atlanten klippte vi sönder alla plastbehållare och petade in dom i stora plastflaskor som vi tagit med för ändamålet. Idag bildas det stora öar av plastavfall i Sargassohavet.

Nu förstår ni varför vi inte äter någon fisk här.

Den skönaste tiden på dygnet är efter solnedgång när vi brukar äta middag i sittbrunnen. Då är det lagom temperatur och man svalkas av vinden. Vi har myggnät som täcker sittbrunnen så det går att vara där vid denna tid då myggorna är som mest aktiva.

2

Idag var det måndag och Capitano dos Portos är öppen. Vi kom in i torsdags eftermiddag och Fredagen var helgdag. Den info vi hade sade att hamnkaptenen huserade uppe i Cabedelo.

Pia är lite krasslig så idag får jag klara mig själv.

Innan jag beställer en Uber för att åka dit paddlar jag iland med de 2 stora kassarna tvätt och går bort till marinan och lämnar in den till damen som tvättar. Hon kollar vikten och det visar sig vara 14 kilo. Efter lite gestikulerande uppfattar jag att jag kan komma och hämta tvätten redan kl 17 samma dag. Vad bra, då kan vi lägga oss i rena lakan till kvällen.

Tillbaks till båten för att byta om till presentabla kläder och hämta dokumenten. När jag paddlat tillbaks till dingebryggan, förtöjt och låst den försöker jag beställa en uber men det går inte. Den vill ha verifiering av kontokortet som är kopplat till Pia’s konto. Lägg kortet här säger den. Ok, Jag lägger kortet på telefonen men inget händer. Jag paddlar tillbaks till Pia i båten och förklarar att det inte funkar att beställa en bil. Hon provar på samma sätt som jag men inte heller hon får någon reaktion från telefonen. Efter lite fundering kommer hon på att det dom vill är att man håller kortet så att kameran kan fota kortet. Då blir verifieringen genomförd. Lite konstiga instruktioner kan man tycka.

Nåväl, bilen kommer och jag åker upp till Cabedelo. När jag stiger av ser jag inte någon hamnkapten men väl Policia Federal. Jag går in och och blir ledd genom snurrgrindar in till en person som vill se mina dokument. Han springer iväg och kopierar dessa. Vi är ju redan inklarerade i Brasilien och skall inte behöva besöka PF men han ger sig inte trots mina protester. När han kommer tillbaka säger han att nu är allt klart om vi skall lämna Brasilen härifrån. Jag förklarar att det kommer vi nog inte att göra utan det blir nog Natal eller Fortaleza, möjligen Belem men det är inget han lyssnar på.

Jag övergår då till min egentliga fråg, Var ligger Capitano dos Portos kontor ? Han babblar på med dålig engelska och så fort jag vill få ett förtydligande så avbryter han och babblar på igen. Det går inte att få något svar på en enda följdfråga. Till slut tar jag upp min karta. Då ritar han in en liten cirkel som ligger på den nordvästra udden i Cabedelo.

Ok, tack så mycket så går jag därifrån. Det är inte så långt till punkten han ritade in så jag går till fots. Det tar kanske 15 minuter men nu är det stekhett och lite obekvämt i min utstyrsel. När jag kommer fram till platsen där hamnkaptenen skall hålla till enligt polisen finns här bara sandstränder och några beachbarer. Jag konstaterar att detta omöjligt kan vara rätt plats.

Jag går tillbaks till polisen och blir invisad på samma vis som förra gången. Nu kommer en assistent till mannen som jag talade med förra gången och vi lyckas reda ut att Capitano dos Portos ligger inte alls i Cabedelo utan i Joao Pessoa, mer än 10 km härifrån.

Nu har nästan hela förmiddagen gått. Jag går bort till tågstationen och har lite tur för nästa tåg går om 20 minuter. Jag har läst på lite om de kommunala transporterna och det är så att om man är 60 år eller äldre så åker man gratis. Jag går fram till biljettkassan och visar en kopia på mitt pass och pekar på mitt gråa hår. Kassören kommer ut och jag får gå igenom en grind i stället för snurran vid kassan. Detta verkar ju funka bra i alla fall.

Tåget tar mig söderut till Joao Pessoa och det är lite deprimerande att titta ut. Det verkar som Brasilien är en enda stor soptipp. Vart man än ser så ligger det skräp. Mest plast i olika former. Det verkar som att när man druckit upp sin flaska kastar man den på stället.

Jag kommer fram strax efter kl 12  och hittar Capitano dos Portos. Där står ett 10-tal personer i kö utanför. Jag lyckas på spanska fråga min närmast köande om när dom öppnar och det är tydligen kl.13. Klockan är nu 12:20 så det bli till att vänta i 40 minuter under de varmaste timmarna på dagen. Där står jag i solskenet i min vita skjorta och långbyxor. Efter en stund har turligt nog solen flyttat sig så det blir en anings skugga intill huskroppen. Värmen är ganska påfrestande och jag känner hur hjärtat bultar hårdare så jag sätter mig ner en stund på den smala kanten (10 cm) som finns vid husgrunden.

Till slut öppnar dom dörren in till kontoret och vi stövlar in på rad in i en sal med rader av stolar. Längst fram finns det 3 bås där man avhandlar det som skall göras. Först skall man gå fram och hämta ett turnummer.

Jag får nummer 11. Jag har med mig korsord som jag fördriver tiden med medans räkneverket räknar upp. Efter 1 timma kommer nr 10 upp. Nu är det nära tänker jag men tydligen betyder 10 på displayen att nr 11 skall komma fram till ledigt bås för flera av de väntande manar mig till att gå fram. Jag viftar med min lapp som det står 11 på och pekar på displayen men dom ihärdar och shasar fram mig.

Ok, jag går fram med portföljen i en handen och korsordstidning, penna och suddgummi i den andra och lägger allt på tjänstemannens skrivbord. Jag visar mina dokument och frågar om han kan engelska. Nej det kan han inte men ber mig komma med honom in i ett annat rum. Man tror ju då gärna att man skall få prata med någon som behärskar detta språk men se nej inte heller denna person kan engelska så jag får klara mig med min knackiga spanska. Medans tjänstemannen är upptagen med att kopiera dokument fortsätter jag med mitt korsord och sprider ut mig på hans skrivbord. Till slut är allt avklarat och jag har fått det stämplade dokumentet jag behöver.

Jag har inte klart för mig varför jag leddes ut till ett annat rum. Kanske var det så att jag gått in till fel rum från början. Alla andra i kön gick ju dit så det var ju ganska naturligt att följa efter. Kanske väntade jag en hel timma i onödan i salen där man tog hand om de kommersiella fartygen och jag egentligen inte skulle få mina dokument granskade där utan på det andra stället. Jag vet inte och kunde inte tyda skyltarna och det gick inte att få någon klarhet i detta från personalen p.g.a. deras och mina språksvårigheter.

Nu är klockan 14:30 och när jag kommer tillbaks till tågstationen visar det sig nästa tåg går kl 15:40. Jag har inte ätit något sedan frukost och passar på att ta en lunch under tiden.

Efter den sena lunchen går jag tillbaks till tågstationen visar min kopia på passet, drar mig i det gråa håret i tinningen och blir utsläppt på perrongen utan att betala.

Tåget anländer till Jacare kl 16. Jag är tvungen att gå in till byn för att ta ut pengar för betalning av tvätten och handla lite matvaror. Tillbaks till marinan blir det en uber och jag kommer hem lagom för att hinna till tvätten kl 17. Jag paddlar ut till båten och byter till lite ledigare klädsel.

Så en sista uppgift innan jag kan slappa är att hämta tvätten. När jag kommer dit är allt klart och hon vill ha betalt för 12 kg tvätt. Jag påpekar att vi kommit överens om att det var 14 kilo jag lämnade in. Jag har nog aldrig mött en så tacksam människa. Hon tackar mig flera gånger. Tydligen inte vanligt att man är så ärlig. Jag ligger nog bra till inför en ny tvätt. En sista ansträngning för dagen blir att bära tvätten till dingen och paddla ut till båten.

Man kan tycka att ansträngningen det krävs för att få ett dokument stämplat och påskrivet inte står riktigt i proportion med nyttan. I alla fall tycker jag det.

3

Vi blev ju inbjudna till att använda båtklubbens faciliteter och idag gick vi dit upp och surfade lite och tog fotade vår båt som ligger strax utanför.

Skepparen surfar.

Här på klubben är allt väldigt rent och i ordning. Palmer kantar poolen och uteplatsen. Det är skönt att sitta här eftersom det endast finns ett tak och det fläktar.

Trud vid bojen.

Här i Jacare finns det en man som varje kväll vid mörkrets inbrott paddlas ut i en liten roddbåt och spelar ”Bolero”. Han har hållit på med detta sedan 1990-talet. Nu har det blivit en stor grej och hundratals människor kommer hit varje kväll för att lyssna på honom när han framför Bolero på saxofon. En timma senare är alla borta och lugnet lägrar sig över hamnen igen. Det är ett riktigt spektakel och han spelar inte särskilt bra heller.

Människor som vill lyssna på Bolero

Man fyller ett antal flodbåtar med 100 människor vardera men man ser och hör minst lika bra från strandpromenaden men det är nog bra business för båtägarna.

Flodbåtarna som turisterna åker ut med för att se Boleromannen.

5

Återseglingen norrut är helt annorlunda och är minst sagt bekväm jämfört med hur det var när vi gick åt andra hållet. Nu gör vi mestadels 7 knop över grund med spirad genua.

Vi kommer att komma fram i lågvatten men i dagsljus. Att ta sig in till Jacare är lite snirkligt och det finns många grundbankar som man måste ha koll på. Vi är framme vid marinorna vid 15-tiden lokal tid.

Cabedelo från Atlanten.

Först lägger vi till vid Peters Pier och går upp för att prata med Peter. Vi har läst oss till i cruisingguider att han skall vara billig och bra. Vi får tag på Peter men han verkar inte det minsta intresserad av att ha oss som gästande båt varken vid sin brygga eller på boj. Till slut visar han oss prislistan och det visar sig att priset är hutlöst. Motsvarande 450 SEK / dygn.

Vi går vidare och letar upp Brian som egentligen inte har en marina utan ett båtvarv. Han utför arbeten på båtar om man behöver ha någonting åtgärdat. Hans kontor ligger på andra våning i byggnaden. Trappan går på utsidan av huset och när vi kommer in på hans kontor/vardagsrum känner man direkt att här har vi att göra med en väldigt trevlig person. Han har precis avslutat ett telefonsamtal och ursäktar sig och säger att han måste avsluta texten han höll på att skriva annars kommer han att glömma vad som sagts. Kanske inte så konstigt för Brian är dryga 80 år. Han kom inseglande här för 40 år sedan och blev kvar.

När han är klar berättar vi att vi seglat från Suape och undrar om han har en boj som vi kan hyra och vad det skulle kosta/dygn. Jodå han har en boj som ligger 20 meter från hans pontonbrygga där vi kan landa dingen om  vi har någon. Annars får vi låna hans lillbåt.

”Våran” dingeponton.

Priset på bojen sätter han till $10 Real/dygn. Alltså 30 SEK. Då ingår WiFi, vatten, lån av cyklar och vi får låna hans verkstad utan kostnad om vi är försiktiga med verktygen. Verkstan ja, där finns fräsar och svarvar och alla handverktyg som man kan tänkas behöva. Snacka om prisskillnad och skillnad på bemötande.

Saken är avgjord. Vi kan naturligtvis inte avstå från detta erbjudande.

När vi var på väg till Brian var vi först inne på yachtklubben för att fråga efter vägen. Då blev vi inbjudna som gäster och har fri tillgång till klubbens alla faciliteter som dusch, toaletter swimmingpool och WiFi. Vi kan alltså nu kostnadsfritt välja mellan 2 olika WiFi och det visar sig att klubbens hotspot är mycket starkare så det blir den vi använder. Folket på klubben pratar rätt dålig engelska men bättre än brassar i allmänhet så det går att göra sig förstådd med lite gestikulerande. Man får ändå säga att dom är väldigt gästfria här.

Vi förflyttar oss till bojen och börjar städa upp efter seglingen.

3

Under natten har motströmmen tilltagit och är nu på morgonen uppe i 1,5 knop. Dessutom håller vinden på att skrota. Vi har ingen lust att kryssa mot 1,5 knops ström. Sjön har också växt betydligt under natten och det är ganska otrevligt ombord när Trud skuttar över vågtopparna. Vi hade räknat med 3,5 dygn ner till Salvador men nu lutar det åt mer än 5 med kryss i grov sjö. Det känns ganska deprimerande så vi bestämmer oss för att vända och gå upp till Cabedelo/Jacare i stället.

2

Vi hade bestämt att vi skulle lämna Suape idag och gå ner till Salvador. För att komma ur ankringen är vi tvungna att gå vid högvatten. På vägen ut sitter Pia framför datorskärmen och guidar när jag styr efter spåret vi loggade på vägen in. Vi går faktiskt inte precis vid högvatten utan någon timma innan.

Jag meddelar djupet till Pia eftersom jag ännu inte ordnat så att man ser djupet på datorskärmen. Detta är en kommande förbättring som kräver lite ny elektronik som visserligen är konstruerad men ännu ej byggd.

Vi tar oss ut utan någon incident. Jag rapporterad djup mestadels runt 4-5 meter men vid ett tillfälle hade vi så grunt som 1,8 m. Då sa jag inget för att jag vet att Pia blir lite stirrig när djupet närmar sig vårt djupgående. Detta fick hon reda på först när vi var ute på djupt vatten.

Vi har ännu inte tagit upp dingen för vi ville ha den redo ifall vi skulle behöva lägga ut ett ankare för att dra oss loss. Vi ankrar en stund och fixar detta. Det blir också frukost här innan vi ger oss av.

Vi ankrar tillfälligt vid mangroveträden.

När vi är klara ger vi oss iväg ut genom den stora hamnen och sätter kurs söderut.

Vi seglar hela dagen väl hemskotat och gör 4-5 knop.

2

Här i Suape finns det ganska dåligt med matbutiker men eftersom vi tänker ge oss iväg i morgon går vi ändå in till byn för göra lite inköp.

När vi kommit iland och påbörjar promenaden ser vi att det nog kommer en ordentlig skur snart. Och se, snart störtregnar det. Det är ju inte särskilt kallt men man blir fullständigt genomblöt. Regnet håller i sig hela vägen och det störtregnar under hela besöket i byn.

Vi får köpt frukt, potatis , grönsaker på ett ställe som verkar vara en privat boning. Det finns i alla fall ett tak över varorna. Lite middagsmat får vi även handlat i den lilla minimarketen. Den är inte särskilt fräsch tycker vi. Där hänger några köttslamsor bakom en disk.

När det regnar så här mycket blir händerna lite mosiga.

Skepparens händer.

3